Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 1

Nej visst icke, sade Simpson. Eller Paradiset och Perrn ),, sade den gamla sprätten. Ja, Paradiset och Pairen (eller Lorden),, upprepade Simpson, som nu tyckte att han bade gjort sin sak fortröffligt. Ja, det der kan vara godt och väl alltsammansr, svarade M:r Septimus Hicks, hvilken, som wi förut hafva antydt, aldrig hade läst något annat än Don Juan. Hvarest vill ni finna en vackrare beskrifning på en belägring än i början af sjunde sången ? vÄr det frågan om belägringar? inföll Tibbs med munnen full af bröd — då jag tjenade i volontärcorpsen år 4886 under Sir Charles Ramparts befäl, bände det en dag, då vi exercerade på samma ställe der nu Londons Universitet står, att ban sade: Tibbs,, sade han (ban ropade fram mig ur ledet) Tibbs — Sig din herre, Jamesn, afbröt M:rs Tibbs i en skarp och bestämd ton, säg din herre att om icke han vill skära för foglarne, han kan vara så god och skiaka dem till mig... Den slagna volontären skred geuast till verket, och skar för foglarne nästan lika så fort som bans hustru sönderstyckade en fårstek. Huruvida han någonsin slutade sin historia är obekant, ren om så är, måste åtminstone ingen hafva hört deruppå, Sedan isen nu blifvit bruten och de nya innevånarne mera hbemmastadda, kände sig hvar och en mer otvungen; förnämligast m:r Tibbs, tv han tog sig en lur straxt på maten. M:r Hicks och fruntimmerna utbredde sig med mycken vältalighet om poesi; theatrar och Lord I Chesterfields bref; och ir:r Calton beledsagade lat hvad som sades med oafbrutna dubbelslag. M:rs Tibbs gaf sitt kög!judda bifall till hvarje anmärkning som urdföll m:rs Maplesone; och som m:r Simpson satt med ett småleende öfi it) Äfven ett poöm i Lalla Rookh.