Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 1

Om ni behagar — mycket litet — åbl det är alldeles tillräckligt, jag tackar ödmjukast; (en bit af omkring en valnöts storlek låg på hennes talrick.) Julia äter högst lilet,, sade m:rs Maplesone till m:r Calton. Portklappen gaf till ett enda slag. Han var sysselsatt med att äta fisk med ögonen, hvarföre han endast utropade jasåln Goda du, sade m:rs Tibbs till sin man, sedan hon serverat hvar och en af de andra; pHvad vill du hafva?, Frågan åtföljdes af en blick, som gaf tillkänna att han ej fick säga pfisk,) emedan det ej fanns mycket qvar. Tibbs åter trodde hennes Min angick insjön på bordduken, hvarföre han helt lugnt svarade, åh jo — jag vill hafva litet — litet fisk, tror j2g.n ,Sade du fisk, goda du? (En förnyad skarp min). min vän, svarade den skälmen, med ett uttryck af den skarpaste hunger i silt ansigte. Tårarna nästan frambröto ur m:rs Tibbs ögon, då hon lade för sin ynkrygg till man,, som hon inom sig kallade honom, den sista ätbara laxbiten på fatet. James, bär det der till din herre och tag bort hans knif och gaffel. Detta var gjordt på hämd och med full öfverläggning, emedan Tibbs aldrig kunde äta fisk utan knif och gaffel. Han blef emedlertid nödsakad att jaga små Jlaxbitar rundt omkring sin tallrick med en brödbit hvarunder han tillfälligtvis kunde hugga sig ett stycke, hvilket likväl lyckades endast en gång efter hvart sjuttonde misslyckade försök. Tag bort Jamesp, sade M:rs Tibbs, just som hennes man hade sväljt den fjerde biten — och tallrickarne försvunno med ljungeldens hastighet. Låt mig få en bit bröd, James,, sade den stackars herrn i huset, hungrigare än någonsin. ,Bry dig icke om din herre nu, James, sade