Aftonbladet – 5 januari 1842, sida 2

ech lärde mg bedja. Ack, så skulle det alltid varit . Ilan tystsade och lade sig ned på hufvudkudden och såg med ofrånvända milda, förklarade blickar på mig, som knäfallit vid hans säng och bad för hans själs ro och tackade Gud för den strå!e af ljus och bopp han kastat in i den olyckliges natt. Herrelb bad jag, gif honom ljus i bans mörker! — Ljus hviskade han efter raig. Herrc! mera ljus. — Tack!! — det klarnar. — Han tillslöt ögat, en tung suck — och i en annan verld fick han förklaring på gåtan, hvars enda lösning ban först fann i sin sista stund. Ian hvilar nu bredvid sin Julia, der borta i familjegrafven; der äv fullt; bitarne af hans krossade vapen ligga strödda på golfvet omkring kistan och nycklarne äro inkastade i grafven. Kyrkoherden slutade sin berättelse, som hos alla uppväckt en hemsk känsla, och det var naturligtvis jingen annan än jag, som i den lilla aftoncirkeln jutgjorde den enda vitterlekare och kritikus, som först bröt tystnaden med mitt omdöme öfve jgrefvens karaktär. Grefven tycktes hafva varil jen menniska utan religion och hållning) sade jag iy Om han egt någondera, hade icke olyckan si förkrossat honom, som den gjorde. Den gode pastorn smålog och svarade ganska trygg efter sin vana ned en fråga: Hvad menar du med hållning? Nu vet hvar och en att intet svårare att definiera finnes än just ett sådant vanligt uttryck; men jag svarade dock straxt, att jag feed billning menade adenna stadga i själen, derna pendelsrörelse som håller lynnet i sin jemna gång och hindrar passionerra att ensamt regera. Passionerna äro leden på själens ur, men religionen är pendelen om styr dess gång.p . Du har rätt sade pastorn. Grefven hade hvarken religion eller hållning; han hade anlag