Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 2

kan man icke åtminstone våga något; jag wille — jag har nemligen ofta nog underliga ideer — jag ville skänka er Julia kedjan, som bennes mor Pgt, men den är ej dyrbar, den är ej modern, kanske dock om hon får veta dess bistoria, skulle hon vilja bära den till ett minne af — Don Caldero. Jag sätter upp den på spel, och ri, herr grefve, vill ni sätta upp ex lock af er Julias mörka hår — Hon lemnar det gerna om ni ber derom. Ni får förlåta en gammal försmådd älskare, att han tycker sig se en gengångare af modren, då han ser er maka. — Gerna! jag går in på spelet,, svarade jag småleend. Vi drogo våra pjeser; men det såg ut som Don Caldero med flit ville tappa, och han lyckades ganska snart. Jag är ötvervunnen, sade han lugnt och gick bort till ett schatull som jag ej förut varseblifvit. Se hör, herr grefve, är kedjan; jag skall blifva Jugnare och lyckligare sedan den kommit ur mina händer. Kedjan var dyrbarare än jag anat, och jag gladde mig åt att se Julia prydd med den visa sig för Caldero. Jag skref en biljett till Julia, deri jag, utan att vidröra händelsen med hennes mor, omtalade Calderos och mitt vad och bad henne om en hårlock i fall, mot förmodan, jag skulle förlora partiet. Detta bref skickade jag med en betjent hem till min bustrus Imedlertid satte vi oss åter till spelet. Nu var Caldero varsammare, i23 deremot intogs af en inre ängslan, en Oro, SOM jaz j kunde förklara, jag såg ej, äfven de tydligaste feldrag. Don Caldero påminde mig derom och lät mig rätta dem; allt förgäfves, jag var som förtrollad och