Aftonbladet – 4 januari 1842, sida 1

mande. Hans lynne. tilldrog sig ingen, frånstötte aila; ty få insågo eller kände hans höga värde, och ännu färre skulle velat följa honom på hans djerfva flygt genom fantasiens rymder. Vanåns pinguiner, vinglösa och bundna vid jorden, kunna ej och tyckas ej ens vilja, om de kunde följa snillets örn, som flyger mot solen; de äro nöjda och stolta då de i muddret hittat ett korn och drömma ej om att det finnes en skönare sfer än deras vattengrop, eller något ädlare rof än några davgmaskar och snäckor. Med ett ord, herr pastor, tillade grefven, så som konklusion af sitt loftal öfver Caldero, en sådan man finnes icke mera än en i verlden och han hetar Caldero.n : Caldero bjöd mig ändtligen, fortfor han, en gång till sig. Han bodde långt upp på Norr i en våning, som han inredt efter sin egen smak. Vid mitt inträde i salongen fann jag ingen der, det var öde och upplystes blott af en stor lampa, som spridde sitt månsken öfver ruämmet. Jag gick längre, öfverallt samma dödlika tystnad, samma halfdager och samma tunga prakt, som stämplade det hela. Jag stadnade intagen af en underlig känsla, barnkammarsagorna om förirellade slott runno i mitt ,minne och jag tyckte mig försatt i ett sådänt, der herrskaren någons städes i de inre rummen skulle sitta med hela sitt hof inslumrade i en djup trollsömn för årbundraden. Denna illusion stördes dock snart genom tysta steg på den rika golfmattan, och Calderos mörka gestalt stod framför mig. Väl kommen herr grefve, sade han förbinäligt; ni kommer till mitt eremitage, och i sanning har jag också icke bjudit någon annani till mig än