Aftonbladet – 31 december 1841, sida 2

Len att helt uppriktigt tillstå, att jag ej en gång ville äga den; filosofiska fruntimmer äro ej min sak. Jag tycker att en qvinna, som har godhet, ödmjukbet, glädtighet och tålamod, är bättre filosof i qvinnans nuvarande ställning, än månen karl, och om hon låter dessa goda känslor vestämma sin vandel, behöfver hon inga högtrafvande, regelbundna tankegångar eller systemer för att uppföra sig väl, och vid alla tillfällen finna det rätta. Jag återgår från de moraliska refiexionerna hvilka sällan bebaga mina unga läsarinnor) till Agnes och hennes nykomna rikedom, och medgifver således, att hon i sin själ verkligen började att småningom känna en viss glädje öfver lyckans gåfvor. Månne de försämrat hennes omdöme och hjerta, hvilka ofta är guldets verkan? — Det är dock besynnerligt, min goda Bertha; sade hon om aftonen till sin vän, sedar de uppgjort många förslager för framtiden, och hvarvid de Hamburgska kapitalerne utan skon: samhet togos i anspråk; j2, det nästan förarga: mig, att den lumpna penningen, som jag i mir själ så gerna ville förakta, skall inverka så myc: ket på menniskans belåtenhet. Ack! om vi bar: hade Theodor här; då först skulle arfvet bli mig riktigt dyrbart. — Gud ske lof! sade Beatha, att vi ändliger fingo reda på låset till den lilla nyckeln; jag hade annars grubblat mig till tvinsot på den saken. Jag beundrar dig verkligen, Agnes, att vara så lugn och förståndig vid din lycka; om det vore jag, ack! om det vore jag (och nu gjorde hon ett hopp af glädje vid den föreställningen) då hade jag på dessa timmarna redan sagt hundrade tokerier och kanske äfven gjort några. Men mig tillfaller intet arf, jag förblifver alltid den fattiga Bertha! tillade hon med en lätt suck. o— Och du är dock så rik, min älskade Ber