Aftonbladet – 29 december 1841, sida 2

ster till anteckning sedermera utsändes i landet, red förespegling, att deltagandet i denna subskripjon skulle utgöra en pröfvostem på Hrr Landshöfingars och andra embetschefers trohet och tiilifvenhet. På detta sätt lyckades man ock vinna it så passabelt antal aktieegare, att tidningens itgifvande var betryggadt, åtminstoneför ett eller ar år, oaktadt en årlig förlust derpå af 7 eller 000 Rdr Bko lätt kan beräknas. Hvarje aktieegare år, till ersättning för sin subskription, ett visst ntal exemplar, och det blir sedan hans ensak, tt behålla dessa exemplar eller truga ut dem ill sina vänner och underlydande, och sålunda öra sig sjelf skadeslös. Det andra problemet var icke så lätt att lösa. Man insåg ifrån början nogsamt att systemet och len reaktionära riktningen äro i sig sjelfva alltför impopulära samt vissa missförhållander inom sambhället alltför skriande och af styrelser sjelf alltför ofta erkända genom vanmäktiga kommitters nedsättande, för att kunna alldeles skjutas å sido. Man fann alltså, att det icke gick ar att öppet uppträda med tillkännagifvande at! man ämnade försvara det ruttna i soeialt oct det inkonstitutionella i politiskt afseende, hvil ket likväl utgjorde det hemliga och egentlig: ändamålet; och att man, för att uppnå detta måste begagna en egen taktik, Man hade häruti en präktig föresyn i Machiavells bekanta re gel: Andamålet helgar medlens. Med denn: grundsats, som för öfrigt var alldeles nödvändig för ett företag af sådan syftning, måste man för nämligast lägga an på en indirekt operations plan, nemligen att med lögnens och förtalets bi träde söka dels vanställa de alltmer hos folke framträdande fordringarne att få grundlagen til en sanning och det kaotiska i samhällsskicke ordnadt, dels om möjligt nedsmutsa de foster landsvänner, som under riksdagen uppoffrade tic och möda, att vinna något i detta afseende å fäderneslandet och medborgerligheten. Sålund skulle hvarje begäran om inskränkning i del öfverflödiga militär-budgeten rubriceras såsom et tanklöst, ja väl förrädiskt, begär att lemna få derneslandet försvarslöst mot fienden; yrkande på forskningens rätt i andliga ämnen målas såson utgående från ett uppsåt att nedrifva den kristn religionen och kyrkan; hvarje energiskt ifrand för grundlagens helgd och rådgifvarnes åliggand alt uppfylla sina pligter enligt dess mening e mot sidoinfiytanden, såsom revolutionära syftnin gar; och hvarje framhållande af individens rä! i egenskap af menniska och medborgare, såsor ett uppsåtligt arbetande för anarki och sam hällsupplösning. Vi behöfve icke upprepa, bu ru man gjort sig all upptänklig möda att del i Biet, dels i Minerva, med dessa medel sö ka antingen nedsätta eller förlöjliga äfven d ädlaste karakterer och de utmärktaste talar ger; hurusom en Erik Gustaf Geyer varit lik litet skonad derför, som en Thore Petr, en Har Jansson och Kihlblom lika litet som en Cai Fredrik Wern, Kantzau eller Ekholm, alla an dra att förtiga, medan man åter puffat och frans hållit sådana personer som en Ludvig Johanso Boye, en Berlin, en Heurlin, en Rydin, en Strinc lund, en Petter Jönsson i Träslända, med fler dylika. Och för allt detta är en erkebiskop be skyddare och ledare! — Men det var i synnerhe emot pressen man skulle vända sig, och enkar nerligen mot Aftonbladet, såsom det der hs den mesta cirkulationen inom landet. För a om möjligt aldrig så litet minska den liberal pressens inflytande, fanns iegen lögn för gro ingen dikt för smutsig, ingen förvridning fö orimlig, för att icke af de hyrde skribentern med en rasande hungers begärlighet tillgrip: och begagnas, allt under den förutnämnde oc af Biet nära nog öppet erkända maximen a ändamålet helgar medlen. Detta bar gått : långt, att hela Biets tillvaro dag för dag nu eft riksdagens slut nästan uteslutande lefver af Å tonbladet. För att imedlertid kunna i den väge uträtta någonting, måste först och främst Aftor bladets och den liberala pressens verksamhet allmänhet framställas såsom ett bemödande a återgifva styrelsens handlingar i en falsk ds ger för att nedsätta densamma i folkets ar seende, och pressens motiver dervid framstå las i det förhatligaste sken såsom afseende e ler ledande till en omstörtning, såsem angr pande personligheter, åsyftande att kränka en betsmäns heder och ära och äfven icke skonanc det högsta i samhället, ehuru, hvad det sedna angår, den svenska pressen med mycken grannl genhet, ja, såsom det för mångav elat synas, mt alltför mycken, behandlat de styrandes enskil personlighet, och endast hållit sig till deras c fentliga handlingar och allmänt kända egensk per, samt ej heller yrkat andra grundsatser i dem, som stått i fullkomlig öfverensstämmel