Aftonbladet – 27 december 1841, sida 3

Dallandet har god och ofta bältre jordmån ä långt sädesrikare provinser, och klimatet är icke nå got egentligt hinder för jordbrukets drifvande; d som förstå sin sak, och som med omsorg bered sin jord, få i Jemtland lika sällan missväxt som Pp andra ställen. Nattfrost och andra klimatiska olä genheter äro ej der vanligare än annorstädes (?); me Jemtländningen har från urminnes tider kommit si att icke beräkna något säkert af sin jord, och dett icke så mycket derföre, att den är ofruktbir, eme dan den ofta nog tvärtom gifver de rikaste skördar utan snarare derföre, att ban saknar afsättningsor ter för sitt öfverflöd, som således i hans hand ick( eger något värde öfver hvad det egna behofvet på kallar. Transporten mellan Jemtland och närlig gande provinser måste ske på axel eller släda, oci likväl äro tämligen ofta och äfven för närvarande sä despriserna så nedtryckta, att det lönar mödan at föra säd från Jemtland till kusten och derifrån sjö ledes. Man kan lätt finna hvilken uppmuntran sä desproduktion öfver eget behof kan hafva, när pri serne äro sådane på stället, att säden kan med för. del på detta sätt utföras ur landet och bära trans. portkostnaden för 20 till 30 landtmil. Folket få: således, i brist på lätt transport och på närliggands afsättningsorter, ingn uppmuntran att öka sin sädesproduktion öfver hvad det kan anse nätt och jemt vara nödigt för eget behof. Deraf uppstär den naturliga följden, att då äfven obetydlig missväxt inträffar, landet råkar i hungersnöd, dels derföre, att åkerbruket drifves i för liten skala och dels derföre, att understöd af säd ifrån andra provinser icke låter sig göra utan för ett pris, som är uppjagadt till en enorm höjd. Då bonden således icke genom jordbruk kan finna sin säkra utkomst, är det naturligt, att han på annat vis söker sin ersättning. Han blir derföre handlande, gör resor till Steckholm och Norge, och resor som uppköpare i det längre uppbelägna landet med fogel och smörlass. Denna allmänna handelsanda gör att kapitalerna i Jemtland, liksom på alia ställen der handeln icke står i jemt förhållande till jordbruket, samla sig på några få händer, under det att massan blir tiggare; den som kan börja med ett kapital eller som eger ett klarare köpmansförstånd, förökar snart genom omtanka sin förmögenhet, de öfrige förblifva deremot de förres legodrängar, fara mellan Jemtland, Stockholm och Trondhjem, i stället att bruka jorden, och söka lyckan på samma äfventyrliga vig som principalen. Många gå under, men ur den allmänna massan af fattigdom och elände reser sig sparsamt här och der ett mera ljust hufvud eller en lyckans gunstling, De mångfaldiga transaktionerna, en så beskaffad handel medför, bilda en penningaristokrati, som genom sin öfvervigt styr hela landet. Detta är, som det synes, orsakerna och de tydliga följderna af den så kallade bondhandeln. Den är ett ondt; raen huru bör den hämmas? Man har väl i detta fall, som i många andra, ett beqvämt medel mot allt ondt, nemligen lagar och författningar; men det är tvifvelaktigt huruvida detta gör tillfyllest. Man kan väl förbjuda bonden att handla, (?) men man kan icke älägga konom att lefva utan handel, då man ej ger honom tillfälle att på annat sätt förtjena penningar. Orsaken till denna handel och till jordbrukets mindre drift, häfves icke genom några viten eller straff, och det sednare uppmuntras icke genom några belöningar, så länge det icke genom sin afkastning kan gifva trygghet och inkomst. Det är troligen derföre, som Hushållssällskapets i länet verksamhet icke visat några frukter, utan för närvarande utgör en instruktion, som blott för syn skull fortsätter sitt skenlif. Det enda sätt man säledes kan inse att hjelpa missförhållandet, består i att öka kommunikationer både inom provinsen och mellan denna och kusten. Man har i sednare tider börjat inse detta och folket har, under ledning af en enskild person, också verkställt flere arbeten af större utsträckning, än man kunde förmoda, äfven i en rikare provins än denna; men ännu återstår mycket att göra i detta afseende. Bondhandeln tillhör dock nästar uteslutande dallandet eller, kanske ännu riktigare uttryckt, väglandet, eler den del af Jemtiand, der stora vägen mellan Östersjön och Norge går fram. I fjelllandet, eller den del deraf som isynnerhet drifver boskapsoch hästkultur, är förhållandet annorlunda. Der är bonden mera bonde och mindre handlande, än i väglandet, och förmögenheten är också jemnare fördelad. Orsaken till detta förhällande återfinnes dels deri, att deras dyrbaraste vara består i hästar, och dessa sjelfve transportera sig, och således icko fördyras genom transportkostnader, dels deraf att boskapsskötselns produkter i förhållande till sin tyngd äga ett högre ursprungligt värde; ty det är temligen klart, att man med större vinst transporterar t. ex. 40 LT Smör eller Ost, än 10 LE Rom. Den tredje viastkällan är fogelfångsten, som icke behöfver någon kapital-fond, och det, som mest bidrar till den mera jemna välmågan, är, att bonden icke i allmänhet sjelf utför sina varor, utan säljer dem hemma till uppköpare från det öfriga landet. Timmerhandeln är icke så betydlig, som den kunde vara, dels derföre, att äfven här transportens svårighet gör den mindre vinstgifvande, och dels derföre att man aldrig hushållat med sin skog, utan blott nedhbuggit hvad som stått närmast för ögonblicket. Den största timmerflottningen går utför Indals-elfven, der man utkastar timret och låter det på Guds försyn sjelf vandra utför strömmen och dess forsar mot kusten. Denna osäkra transpurt förstör ganska mycket timmer, som fastnar och bortskämmes under vägen. Jemtland har många mineralier, och man har derföre många gånger sökt att under jorden förtjena hvad man ofvan jord försummat; men äfren här möter transportkoslnaden, och hittills har endast kopparn kunnat bära den och gifva vinst. Landet har en enda stad, nemligen Östersund, som ligger vid Storsjöns strand, blott genom en