Aftonbladet – 22 december 1841, sida 1

samspråka med denna hederliga, fast något kärfva och bonddryga grannqvinna. Vi minnas ej så noga om bonddryg är ett ord eller icke; men är det ej så kan det snart blifva, ty att saken finns är säkert och att deruti ligger fullt utså mycket hög.r.ed, stoltbet och egoism som i andryghet, det är äfven säkert. God morgon mor Kajsa, tilltalade henne Mathilja, pvi hafva ett vackert väder i dag, för att vara så långt fram på året. Hur står det till, och hyarifråe kommer mor Kajsa så tidigt på dagen? Gud bevare nådig grefvinnan!s svarade mor Kajsa, ptackar som frågar! Jo, Gud ske lof jag krassjar medst, och nu kom jag som senast från den stackars vassen Bolds Stina, sem intet sker rätt med på någet sätt, utan som sörjer sig förderfvad för att man hennes blifvit kommenderad bort på några månader! Har man nåänsin hört ett sådant kräk! Jeg har talat båd ellvarsamt och fernuftigt med henne, meu hon tar ingen reson, hvarken svarar eller äter eller drieker eller sofver, och det är knappt nog att hon syter om fact en gång. Gud vet hvad det skall bli utaft Jag barättade henze, jsg, om när Lars-gubbes min var på riksdagen, som varede långt in på det andra året. Gud bevars, om jag då varit en sådan toka, så hade dat väl stått på hufvudet länge sedar. mel båll gärdsbruk och hushåll och barn och tjenstefolk och fäet och alltibopa. Nejminsann! när husbonden skall ut, får man vara båd husbonde och matmoder, och ändå icke gifva sig opp. Jo jo, sade Mathilda mildt, men något sorgligt, jag vet nog hvad det vill säga. Men hårdt hjertfrätande är det ändå. ,Ja visst, ja visst, återtog den kloka gummsn besinnande, ,ingen kan bättre döma om den saken, än nådig grefvianan, och den som kuznat bära så stor sorg, och en sådan förlust med så christeligt sinne och tålamod, och som så ödmjukat sig för försynens vilja, den vet bäst att man ej får äuka under för så liten stöt, som att man ens blir kommenderad bort på några månader. Ack ja käraste mor Kejss, sade Mathilda, pförhållanderne här i lifvet äro så olika, och sorgen så oberäknelig och oförklarlig för alla, utom för den som gnages deraf. Ja visst, ja visst, suckade mor Kajsa. Hennes nåd har mycket rätt deruti, och man gör visst illa