Aftonbladet – 22 december 1841, sida 1

Mamma menar för att pappa dog ifrån oss, sade Mina. Mins mamma riktigt pappa? frågade Lina genast Om mina pullor ville vänja sig utaf med att fråga och tala på en och samma gång,sade Mathilda så skulle ni göra mig en stor glädje, ty det är all för fult och litet grann!aga. Hvilken skall jag nu svara först? Inte mig, svarade Mina, ty jag frågade jus: icke, utan sade blott hvad jag trodde. Nå väll fortfor Mathilda, det är då Lina jag är skyldig ett svar, som skall för hela din lefnac iapregla i ditt minne att man aldriy kan glömm: hvad man en gång fullt och verkligt älskat, af held sin själ och hela sitt hjerta. Och sådan var der kärlek jag kände för eder bortgingne fader. Jag kan känna mig lugn och nöjd, ja, till och med glac och lycklig, och lika fullt står bilden of hvad jar förlorst, oupphörligt framför mitt minne, och har har lemnat en tom plats i mitt bjerta, som i denn verlden af ingen kan fyllas; och det är icke nogat mitt hjerta bibehåller honom i evig hugkxomst, all mina yttre sinnen hafva äfven fullkomligt bekålli minnet af honom. Jag åör, när jag vill, hans god: glada, hjertliga röst, jag ser oupphörligt hans ädl drag, der ett rent hjerta och en hög själ inristat si: pregel. Ack jag mias och saknar honom hvar stund äfven i de, då sorgen viker, och en lugn glädje tyc kes hugna mig med sin närvaro. Afven då fram tränger den tankan: hur oändligt mycket lyckligar jag ändå kunnat vora, om äfven han vandrat vid min sida.n Barnen hade så oförmärkt saktat sin fång, och pi de små runda, rödblommiga kinderna tillrade sm klara tårar, och löfven hvirflade så Oktober-likt om kring de vandrande, och en höstlukt, på en gånj ängenän och Horse dofiade emst dem, och de Började hvina fälallskogen, hvilken de snart vYOr helt nära, och KTåkorna fligo med sitt ängsliga krak sande öfver deras hufvuden. Mathilda gick tyst oc tankfuil; äfven barnen tycktes intagna afdenna ovill (korliga högtidlighet som hös:!en ingifver. ; På den lilla skegsvägen, som förd2 till soldate; iBolds välkända stuga möite de vandrande mor Koj j38. Methilda, känd och ä!skad i hela trakten, hel sade henne genast, och stannade för att något lite