Aftonbladet – 22 december 1841, sida 1

——. .— 27 J ! si? ks som så väl förstått att roa och muntra dem, hvarföre de äfven höllo särdeles mycket utaf kenne, och ofta till och med gömde allahanda småsaker, som de trodde kunna göra henne glädje och gagn. D3 hade nu samlat ibopa åtskilligt smått, och kade i tankarna ignerligen gladt sig åt hur föruöjd Stina deröfrer skulle blifva. Och nu fanns icke kela denna Stina! Ärven Mathilda kände något trångt och tillbekastötande. aStinal ropade hon mildt ech vänligt, är du här ? Och nu tittade ut genom sänsgardinerne den stackars Stina, med de bleka kinderna och de förgråtna ögonsan. Hon stirrade en half sekund på Mathilda och barnen, men sedam stod hon upp i den största möjliga hast, och den första känsla af glädje, af lif och lefnadslust som Stina känt, allt sedan hennes Jokans affård, bemäktigade sig kenne nu. Hvad ser jag!s sade hon, och sleg ihopa känderne, under det att blodet strömmade till kinderna, och ögonen återfingo denna glans, som så tydligt bevisar att de äro själens spegel. Hvad ser jag! Skall jag tro mina stackars ögon! Nådig grefvinnan sjelf med smifröknarne! De små välsignade Guds englarne! Ack att jag skulle upplefva sådan glädje! Och nu började bon se sig om, och känna en gruflig harm, öfver att hennes lilla stuga, annars alltid så fejad och ren, nu skulle vara i en sådan oordning åtminstone. Åck så Här ser ut! fortfor hon, ooch det just när jag skulle få det allra raraste främmande i verlden! Uader tiden aftorkade hon stolarne med sitt förkläde, och framsatte dem på goifeet. Mathildas ögon stodo fulia af tårar, barnen sågo litet förlägna ut öfver den smärta Stiras stora förvandling, och hönan kom in genom den halföppna dörren, som kattens utgång lemnat sådan. Deiua sednare gjorda en liten diversion för barnen, och när de finge bönan att beskåds, glömde de för ett ögonblick bott Stina, och vando sig under tiden vid hennes förvandling. Hur är det med dig, kära Stina? frågade Mathilda mildt och ömt, och nu brusto Stinas ögon åter i gråt.