sa oerfarne och enfaldige varelser vid vigtigare händelser, t. ex. voteringar o. d. än att hålla dem vid friskt mod och freda dem undan försåten? Var öfvertygad, att denna afton är mig dyrbarare än dessa samqväm, der man oupphörligt måste dricka, och cen varm handtryckning samt en tår i ögat bevittnade tillräckligt att han talade sannt. Han varsom sagdt är, öppen för glädjen och tog dervid, hänförd af sitt varma hjerta, icke alltid nog vara på sig. Men talte man med honom om allvarsamma ämnen, om fådernesland, rättvisa ech allmänt väl, då framstod den ädle och store mannen i all sin glans och kunde hvarken genom glesenas klang eller andra ännu mera klingarde skäl en hårsmån föras från sin öfvertygelse om det rätta. Bland många bevis, som kunde anföras härpå, vill man: blott nämna hvad som tildrog sig vid 1823 års riksdag, då fråga var att nedsätta ett serskildt Utskott för undersökningen om landets tillstånd i ekonomiskt hänseende, för hvilken undersökning A. Danielson scerdeles lifligt intresserade sig. Han kallades derföre, jemte den då ännu patriotiske Longberg, till en vid riksdagen betydande man och bjöds först ett, sedan ett annat och slutligen hvad han jemte Longboerg, sjelf ville bestämma om de ville låta bli att ifra för ifrågasatte Utskotts bildande. A. Danielson svarade endast: det förundrar mig, att Tit. vill nedlåta sig att göra en proposition af derna art. Insinuationeu om Anuers Danielsons fåfänga att vilja helsas Herre är lika ogrundad, som den förra tillvitelsen är Jåg. Om någon menniska var utan högfärd, så var det visserligen Anders Danielson: en enklare man kuude cj träffas. Hvad jemförelsen med Jon Jonson beträffar, så är det åtminstone ej denne, med sitt fina, men slipade och något Jesui tiska ansigte, som vinner på jemförelsen. Då man såg denne man, erinrades man ovilkoriigen om en utländsk Ministers yttrande till Fredrik I om en svensk riksdagsman: hvad den Bonden ser ut som en skälm. Anders Danielson hvilar redan i grafven. Ilskan har under hans lifstid så mycket försökt att kasta sin smuts på honom, att man borde lemna honom i fred, sedan han ej mer kan försvara sig. Men den dag torde äfven koma, då hans namn skall befrias från förtalets gift och ställas så högt, att lågbeten ej förmår räcka det gerom en osminkad berättelse om allt det ädla, som han uträtat.