Aftonbladet – 20 december 1841, sida 2

NAJADEN OCH ANDERS DANIELSON. För ett par veckor sedan läste vi, ej utan förunIran, En s. k. silhouette tekning af framlidne rikslagsmannen Anders Danielson, i anledning hvaraf Skara tidning för i Thorsdags innehåller en insänd replik, så sansad och förtjenstfull och så sant uppdragande en karakteristik af den ädle patrioten, att den förtjenar här införas. Den lyder sålunda: Redaktionen ef Mariestads Weckoblad har i N:o 50 af sin tidning icke låtit sig förtycka att utur tidningen Najaden intaga en tekning af förre Riksdagsmannen Ander: Danielson utaf en Silhouettmakare, som antingen icke vetat hvad han borde säga, eller icke vågat säga hvad han ville. Om det i allmänhet är lågt att tala illa om en frånvarande som icke kan försvara sig, så är det ännu mera gement att söka kasta skugga på en död, som icke vidare kan rättfärdiga sig. Silhouttmakaren säger, att han aldrig, hvarken före eller efter det enda tillfälle, då han träffade Anders Danielson, sett honom: han hade således bordt taga sig till vara att blott af ett enda factun vilja filla ett omdöme om honem, ännu mera att öfverlemna det åt allmänheten. Men denna ursäkt kan ej gälla för Red. af Mariestads Weckoblad: denne har, såsom tillhörande samma provins som Anders Danielson, säkerligen haft tillräckligt tillfälle att se den utmärkta mannen, eller åtminstone att om honom skaffa sig pålitligare underrättelser än en kringresande Silhouettör. Om berättelsen blifvit intagen för att fylla tidningen, så vittnar det om ganska liten urskiljcing: har det skett af annat skäl — så mycket sämre. Vi gå nu till sjelfva tekningen. . Anders Danielson framställes deri såsom en fyllhund, som endast älskade att rumla och öfverlasta sig, och derjemte såsom en fåfäng och högmodig menniska. Båda delarne äro en fullkomlig osanning. Anders Danielson var en af dessa glada och lefnadsfriska själar, som både kunde väcka nöje och vara öppen för andras glädje, och med sina många och vidsträckta relationer, förvärfvade under 8 riksdagar och ett långvarigt vistande i hufvudstaden, var det ej underligt, om han öfverallt träffade vänner, som älskade att med honom dricka ett glas, som i parenthes sagdt, är nästan det enda sätt hvarpå Svenskarne kunna uttrycka sin glädje och vänskap. Med sin ovanligt starka kroppsbyggnad och helsa var det derföre mindre underligt, om han i ett lag af glada vänner kunde våga mer än andra. Men icke var han derföre begifven på drickning för drickningens skull. Den som skrifver dessa rader hade under tjugu års bekantskap med Anders Danielson ofta tillfälle att se honom i många olika förhållanden; men fann honom aldrig mer ån hvar och en anuan begifren på glaset. Såsom exempel på hvad nu blifvit sagdt, vill man endast anföra ett enda factum. Några vänner voro en gång samlade i Stockholm, för att intaga en simpel sexa och dricka en kopp the. Dit kom händelsevis A. Danielson såsom bekant med värden: han bjöds naturligtvis att stadna qvar och gjorde det. Efter theet språkade man, rökade och drack svagdricka, emedan värden älskade hvarken toddy. eller punsch. Så förflöt aftonem under mycken glädtighet af alla, till dess värden vid afskedstagandet bjöd ett nda glas vin, under ursägt för den släta trakteringen. Då sade A. Danielson: Jag vet, att man beskyller mig för begäret att dricka och traktera; men jag hemställer till hvar och en hvad man bör göra, då man ser alla dessa snaror och frestelser, som från andra håll ställas för riksdagsmännen af vårt stånd genom kalaser 0. d. Finnes det något annat medel att sammanbålla des