Aftonbladet – 18 december 1841, sida 2

aJa, ibtand ä herrskaperna så konstiga, genrhälte stina, att man inte kan förstå sig på dem. Jag vet mången gång när grefvinnan, som annars är så jod och resonnerlig, lät oss pigor tvätta om ett plagg, sedan det var mangladt, eller stärkt och struket, vara för der allra minsta lilla fläck, om den nu än att så, att den aldrig i verlden kunde synas; och änk, den-vanen hänger rigtigt i mig än. Jag bysade i förra veckan, och Bergens Lena gick just ora vårt då, och riktigt kontant skrattade åt mig för att jag så skubbade Johans skjortor, som alltid bli svarta som Guds heliga jord, af de eländiga svarta halsdukarne. Ja, skubba j lagom, kära Stina, det råär jag er, sade mor Kajsa med en viss grötmyndig rusthållareöfverlägsenhet. Det förstås att plagget skall vara rent och hyfseligt när det kommer ur byken, men det är bara tokeri och barnslighet att såubba sönder sitt linna. Herrskaperna ha många dårskapei som det inte är värdt att apa efter, hvarken för dem som ganska väl kunde mäktat, (här stack der rika bondhustrun bjert frem), sedan då för fattig ;folk.n j Stina fann nu för godt att vända samtalet åt an nat håll, ty framslängda moraler tycker ingen om ej en gång den muntra, lefnadsglada Stina. Hoi berättade i det stället huru hon varit fram på herre :gåln, just för att få mangla sin omtalade väfbit på stenmangeln, huru hon då fått kaffe, skorpor oc fäpplen af grefvinnan och öfverklappat småfröknarne samt huru det var ett främmande herrskap på het regåln, som icke alls talade som annat folk, uta igick på med en så besynnerlig rotvälska, att inge Imenniska kunde bepripat.o ;l Ja, de herrskaperna! De hafva så mycket kor ster för sig att man kan nu aldrig blifva slug P Idemin yttrade mor Kejsa förtrytsamt och snusförnu! igt Hvad ska nu det vara, att inte kunna tal Fsom annat hederligt folk! När vår Herre gaf os tunga för att göra oss begripliga med, så var d Fstätt inte hans mening att man skulle bruka henn till allabanda maskopi och narrverk. Jag har v mycket hört talas om tocket luska och frantusk och hvad det ellt kan heta, men aldrig hörde jage och aldrig får jag hörat, för aldrig tjente jag på n: on herregål i min ungdom, och aldrig tror jag d