Aftonbladet – 17 december 1841, sida 1

ten, hon var ej stor, men hen såg lätt och rörlig ut, och man kunde ganska väl märka, att hon bade af naturen en vacker rund och form-! lig växt, fast den nu var alltför rund och mindre smidig än vanligt. Det rika mörkbruna hå ret hade om morgonen varit ganska sirligt benadt öfver den hvita pamnan, och flätadt i pace ken, men af värmian och bakugnen hade alla de kortaste hårstråen lätt friserat sig, och utgjorde! nu lika som ett litet moln öfver det liggande och släta håret, och öfver allt detia var en lätt stoft af mjöl, som gjorde, att man ovilkorligti skulle kommit ihåg vaekra pudrade porträtter al länge sedan i jorden slumrande tanter, tagna i deras första ungdom. De penslade ögonbrynen skulle så mången i högre kretsar afundats henne, och ögat, det bruna, klara, skälmska ögat sen! Näsan var af vanlig sort, munnen var vacker: och frisk, något stor kanske, garnerad med perlor innanför korallröda läppar, och öfver dessa sväfvade ett ständigt leende som än var godt och vänligt, än ganska skalkaktigt. Kinden Hade en gång för alla fått sin karmin af moder natur, och bakningen hade nu höjt färgen till något som liknade pionrödt. Händerne som hon lade: öfver mannens ögon voro så byggliga som någon i hennes stånd kan det hafva, och silfverringen såg alldeles ny ut, fast den var något mjölig. Din skälm,, sade hon, nu får du ej se upp: förr än du säger mig hvad menade med de: der bekantas som du iblar ster om, och då! alllid ser så flat och förlägen ut. Hvad var det? för andra? Var det manfolk eller — qvinfolk?: Säg nu straxt för jag vill vetat, och släpper dig! inte förr., Nej, släpp bara öga på mig,, svarade han, och klappade henne kraftigt på armarne — så skallj jag väl säga dig hvad det var för ett kanalje-: byke som tidt och jemnt, bittida och sent hängde. öfver oss på det förhärdade Drottningholm, ty