Aftonbladet – 17 december 1841, sida 1

ETT LITET BIDRAG TILL FRÅGAN OM BETYDELSEN AF OPPOSITION MOT KONUNGEN. Det förhåller sig ibländ rätt lustigt med vår: goda kolleger af den salarierade pressen. Sedai Svenska Minerva kommit uppdukande med de gamla så ofta omtuggade anrättningen, att tid vingarnas opposition mot regeringsåtgärdern: icke är annat, än en opposition mot Konungen så låtsa både hon och Svenska Biet att blifv: likasom förbluffade deraf, att vi till en viss grac acceptera detta förklaringssätt, såsom en natur lig följd af just den absolutistiska pressens grund satser och försvar för allenastyrandet. I sjelfv: verket är det likväl endast ett logiskt axiom att om man å ena sidan icke vill tillerkänns Konungens Rådgifvare någon positif eller afgö rande inflytelse på regeringsärenderna och icke anse dem berättigade och förplixtade, att mec all den moraliska kraft, hvartill de kunna vars mäktiga, förhindra lagstridiga beslut, samt infö opinionen ansvara ej blott för sine tankar til protokollet, utan äfven för besluten, så mist ju å den ardra sidan anmärkningarna mot be sluten nödvändigt träffa Konungen; och det äi just för att förekomma sådant, sem vi yrkat at Ridgifvarne böra stå eller falla för sin öfvertygelse vid de tillfällen, då rättvisa och lag är fara att öfverträdas. Just under denna lilla polemik träffade vi : ett bland de sednaste numren af Norska Mor genbladet en artikel i detta ämne, som på et så enkelt och klart sätt resumerar frågan om den konstitutionella ansvarigheten, att den syne: ganska förtjent att äfven här meddelas, ocht ehuru icke innefattande något egentligt nytt likväl säkert skall läsas med intresse. Den ly der som följer: Ett af de väsendtligaste företräden, som de konstitutionella regoringssättet skulle hafva framför det absoluta eller oinskränkta, är den ministeriella ansvarigheten. Den fiktion, att mo: narkens person anses helig, blifver oskadlig deri