Aftonbladet – 16 december 1841, sida 2

oss tröst, tro och försoning. Vi återkomma en annan gång till en recension af hvarje stycke serskildt; våra känslors öfversvallning tillåter ess icke att nu ingå i en vidlyftig kritik öfver partikulariteter. L:kväl måste vi erkänna, att kapellet gjorde sitt till och att Hrr Randel och Gehbrmann med temlig renhet föredrogo de små partier, der man kunde få höra dem serskildt; men att för dem, liksom för alla andra, mycket står att lära af Hr Pinaquinto, hvilket omdöme troligen icke skall stöta de omnämnde herrarne, hvilkas förtjenst vi i öfrigt icke vilja disputera., Sådan var min recension af Hr Pinaquinto, och man kar ej neka, att man uti den finner en klar uppfattning af konstnärens skaplynnes och en lika klar framställning. MKonstkritiken är till endast för att åskådliggöra en konstnärs eller ett konststyckes relativa värde, och onekligt är att man, på det sätt jag går till väga, skall begripa det. Jag leder på detta sätt den musikaliska publikens smak och skönhetskänsla, och det är möjligt att man vid nästa representation kramar ihjel Mr Pinaquinto, eller åtminstone på någet handgripligt sätt låter honom känna den allmänna förtjusningen, och när Hr Pinaquinto efter konsertens slut skall gå hem, är det ej rådligt att han faller omkull; den hänryckta publiken skulle då troligen draga honom hem — vår Svenska beundran har inga gränser. Jag föreställer mig just hvilket uppseende min konstkritik bör hafva; alla de, som afhört Hr Pinaquinto och som icke viste hvad de skulle säga, få nu ord i munnen och en skeppslast beundran; de, som åter ieke hafva hört honom, få, efter mitt förmenande, en tydlig föreställning om huru det lät, så att man med en sådan konstkritik i näfven kam i den minsta koja få ett iklart och oförvilladt begrepp om en af jurdens största konstnärer, 1 Men vidare: Hr Pinaquinto reste, efter tre konserter, alla af den mest stormande art, på