Aftonbladet – 16 december 1841, sida 2

nalen och tycktes icke märka de långa rader af promenerande, hvilka under glada samtal passerade bakom honom från promenaden. Detär en utlärdning, som beundrar vår stad, sade litet hvar och hade nog fosterlandskänsla att ej störa hans beundran för det sköna Venedig, hafvets åldrande drottning. Småningom tystnade den rörliga staden; det blef stillhet bland marmorpalatsen, och slutligen hördes icke en gång gondolierernas sång eller en gitarrs enmformiga ackompagnemang till ett sydländskt kärleksqväde, som förut här och der hade i otydliga brutna aekorder letat sig fram mellan pelarraderna af de månbelysta palatsen, eller från djupet af någon i mörkret smygande karal. Ännu stod ynglingen qvar och hans gondol, hvars förare kastat öfver sig sin kappa ech slumrade, låg sakta gungande för tidvattnet, hvars långa utbredda vågor knappt märkas, men dock alltid gå sin jemna sång, endast brutna i lagunernas irrgångar, ej hämmade. En skön verld!, hviskade Ynglingen för sig sjelf; huru skönt att lefva Och dö under en sådan himmel! Jag är lycklig, fortfer han; omen hvarföre står jag då bär? det är något löjligt att njuta sin lyeka på en bro — och en sådan,, — tillade han med en inre fasa, — som ligger så nära — blykamrarne. Ack om jag kunde rädda er aila, olycklige offer för orättvisa och förföljelsel utropade han slutligen och räckte sina armar mot det herrliga, men i historien så blodiga Palazzo publico — det fordna Dogernas palats. Ynglingen ämnade 83, hans känslor hade blifvit på ett smärtsamt sält störda af gamla minnen och nya bilder af gömda fasor i det glänsande marmorberget; då han hastigt kände en hand klappa sig på axeln, och han vände sig om. Han ryste tillbaka af en viss oförklarlig fasa vid anblicken af ett vildt, brungult ansigte, som med en smärtsam dragning i hvarje muskel bevisade åratal af själslidanden. De insjunkna