Aftonbladet – 16 december 1841, sida 2

dra formen. Som bekant är, finnes nästan in gen målare, fiolspelare, kompositör eller bild huggare, som icke är en högst besynnerlig, ku: riös och dertill ädel varelse. Förgäfves se v dem här i köttet vara såsom andra menniskor äta rökt lax och spenat, gå på två ben oct dricka svagdricka i fall de äro törstige; de sko! prompt hafva något högst originelt; besynnerliga öden, besynnerligt utseende, besynnerlig frack och ännu besynnerligare permissioner; äro de nyktre af sig, måste en brinnande kärlek kok: i deras hjerta, eller också hafva de begått stor: ogerningar; äro de tvertom, så få de naturligt vis sina skönaste inspirationer i samma mår som de ragla; och ligga de 1 rännstenen, är dett: ett ojäfaktigt bevis af en hög originalitet. Jag kände väl icke af herr Pinaquintos föregåen!e le nad mera än hvar och en annan Italienares, d v. s. alldeles intet, men hvad gjorde det till sa ken? Han spelade på fiol, hade en viss fermet i fingrarne och strök sin stråke med smak; hade till på köpet en veritabel cremonesare, öfver dragen af klassisk smuts; det var nog; karler måste vara ädel, stor, utmärkt, och just klipp och skuren att blifva ämne för en feuilletonsar tikel eller kanske till och med en novellunge Jag författade derföre en artikel med följand titel: ETT ÄFVENTYR I VENEDIG. En skön höstafton, en af dessa herrliga qväl lar, då månen hänger såsom en fridssköld i dei asurblå etern, stod en yngling försänkt i djup: tankar på den lilla bron, som i en enda båg springer öfver St. Marcokanalen, der den utlö per i den stora, på hvilken il lugna qväller blott några få gondoler korsade hvarandra. År försvunno de i husradernas skugga; än stuck andra fram och ilade, förda af jemna årtag, öf ver den försilfrade sjön, som, lugn lik en spegel låg infattad i sin marmorram. Ynglingen sto länge qvar på sin plats, såg oafvändt åt ka