Aftonbladet – 16 december 1841, sida 1

ERE TT VO ET FO OT TTT TT man icke ville anse för ett och detsamma. Det som likväl gjort mig största nöjet är, att jag blifvit ansedd för En stor konstdemare, och således bjudes på alla konserter, spektakler, baletter och målningsexpositioner. Det är väl något tröttande ibland, att beständigt se och höra förträftligheter, oeh tili slut få lof att beskrifva sina känslor; men, som sagdt är, jag gör det för äran och för att bilda den allmänna smaken, som utan mina konstkritiker skulle återfalla.i barbari. För omkring tre månader sedan fick jag mig tillsändt ett litet ytterst gentilt kort, (stålsticksgravyr) med påskrift: Soir6e Musicale och undertecknadt med det i hela Europa celebra namnet Pinaquinto, hvars stråke: förtjusat hela nationer och, hvad som ändå är mera, vunnit bifall hos en mängd hertigar, arfstorhertigar, kurfurstar och prinsar, med gemiåler och kammarher: rar inberäknade. Det var naturligt, att jag viste rain skyldighet att beundra mannen, att bli förtjust och upplyft så snart han strök första taget på den ryktbara trämachinen, i hvilken en hel verld af snille, af vällust och förtjusning låg gömd för honom, som med mäktig hand kunde framtrolla den. Den utsaita aftonen kom och jag gick upp på Stora Börssalen, hängde min Semper Idemp på klädhängaren och gick in. Jag hade tagit min kritiska min uppå mig, ett högtidligt allvar hvilade öfver mina plastiska drag; jag skulle nemligen ej hafva utseende af någon predilektion för herr Pinaquinto. Jag var rättvisan sjelf, dem kritiske Cato, som heldre genomstack hjertat med min egen penna, än förrådde konstens herrliga land åt en usurperad makt. : j Snart nog började konserten med en uvertyr, men som den spelades af det Kongl. kapellet. hörde jag knappt på den. Jag behöfde näml. icke göra afseende på dessa stackars herrar, som dra lasset hela året om och beständigt stå un