Aftonbladet – 14 december 1841, sida 2

— Er ny inrättning här i hufvudstaden, på hvilken vi med serdeles nöje fästa publikens uppmärksamhet, är det gymnastiska institut, som Hr löjtnanten Hafström etablerat i den s. k. arsenalen eller brunnssaloagen vid Carl XII:s torg. Med den utveckling och det anseende, som gymnastiken i sednare tider allt mera vunnit såsom ett hufvudsakligt medel får helsans bibebållande, har behofvet af flera så!ana inrättningar äfven tilitagit ech Hr Hafströms etablissemang kommer således väl till pass, så imycket mera som centralinstitutet för det masta är upptaget för sjukgymnastik. Också har den nya inrättningen redan ett ganska stort tillopp. Hr Hafström är en elev af baron Achilles Vegesach, som i många år förestått gymnastiken oen fäktningskonsten vid Carlbergs krigsakademi, och likaledes till en del af Hr Branting. Priset är äfven ganska billigt: för gossar endast 4 Rdr Bko i månaden; för äldre personer hälften mera. NÅGRA VIGTIGARE BESLUT AF RIKETS STÄNDER VID SISTA RIKSDAG. Riksts Ständers underdåniga skrifvelse, angående iakttagelser vid befordran till högre eivile embeten och bestämmelser om embelsmäns rang, m. m. Då genom flere serskilda författningar blifvit förordnadt, det hvar och en, som söker inträde i något af.rikets kollegier samt åtskilliga andra embetsverk, bör förut hafva undergått examen i föreskrifne ämnen vid något af rikets universitet, synes undantag från detta stadgande så mycket mindre böra ega rum vid tillsättandet af högre civila embeten, som det i flere hänseenden torde vara föga lämpligt, att personer, bvilka innehbafva ehefsplatser, anses frikallade från de qvaligkationer, som för deras underordnade äro föreskrifne; och hafva Rikets Ständer alltså i underdånighet anhållit, att. vid besättande af högre civila embeten, Kongl. Maj:t täckes fästa serdeles afseende på skieklighet, ådagalagd genom akademiska kunskapsprof, samt. under föregångenr tjenstgöring å samma embetsbana, derest icke synnerliger förekommande skäl föranleda till undantag från dessa befordringsgrunder. Rikets Ständer hafva äfven trott sig finna, att uti de bestämmelser om embetens värdighet, som den för närvarande gällande rangordningen innehåller, förete sig Aerfaldiga missförhållanden, till följd af de förändringar i samhällskicket, hvilka inträdt under den längre tiderymd, som förflutit, sedan denna författning utfärdades. En och annan förändring deri bar väl under sednare tider egt rum, men ännu saknas dock i allmänhet en fullständigt ordnad öfverensstämmelse emellan värdigheten och vigten af hvarje embete. Niågoa egentligen menlig verkan på embetsförvaltningen kan väl icke härifrån härledas, då förbållandet, såsom befallande eller lydande, är fullkemligt oberoende af rangordningen, och denna äfven, vid fråga om befordringar, föga tages i beräkning, derföre det också synes Rikets Ständer, att all lagstiftning i detta ämne, såsom i sig sjelf i vår tid af föga vigt, är att betrakta såsom umbärlig, heldst det anseende, som med hvarje embete bör vara förenadt, säkrast vinues genom dess grannlaga och värdiga handhafvande, och svårligen torde kunna framkallas genom eit lagbud, der dessa egerskaper saknas. Om åter lagstiftningen i detta afseende anses böra qvarstå, till följd af mångårig häfd och de vanor, som derefier lämpat sig, bör den dock stödjas på riktiga grunder, så framt den skall bibehålla nigot anseende sisom lag. och Ja ur denna synpunkt Rikets Ständer ansett författningarna i förevarande ämse böra öfverses och omarbetas, hvilket lämpligast torde kunna ske efter fullindandet af den för handen varande förändrade regleringen af styrelseverken, hafva Rikets Ständer anhållit: Att. sedan embeten ech tjenster blifvit ordnade, i öfverensstämmelse med den reglering, som funnits nödig, Kongl. Maj:t täöckes genom författning bestämma den värdighet, som tillkemmer hvarje embeta och tjenst, i förhållande till dess vigt inom statsförvaltaingen, samt att Kongl. Maj:t dervid täckes fästa serskildt nådigt afseende på det missförhållande, som hittills egt rum i detta fall genom den högre ravg sem tillerkänts hoftitlarne, hvarföre Rikets Stäinder anhållit, att antingen ingen rang må, utom hofvet, tillerkännas dessa titlar, eller ock en vida lägre och emot deras verkliga vigt afpassad, än som bistills varit fallet. Med afseende åter å den ifrågasatte icskränmkningen i meddelsndet af karaktersfullmakter, hvilka lyda å annan värdighet eller tjenst, än den, som innehafvaren eger och bestrider, bysa Rikets Ständer den öfvertygelse, att detta slags nådebevisningar i det närmaste förfela det dermed åsyftade ändamålet, att uppmustra embets— — —— Nmn—m—————EEEE—EEEERR——EE—RERERRERERE—R— EEE