Aftonbladet – 13 december 1841, sida 3

kärlek, eller om något som kunde kasta en, om äl! aldrig så liten skugga på din dygd. Jag känne noga de timmar, då Gonzagas närvaro är nödvändig i slottet, och genom den der välbekanta trappan kar du lätt och obemärkt smyga dig till mina rum Om vi i denna sak vore tvungne att för någon upp tacka något, så vore det heldre för Gonzagas mor. Unger det Diana talade, hade Renata tryckt sil glödande kind till hennes bröst. men nu reste hor sig och utropade med fasa: Nej! nej, nej! — — Caussade.... Nå, lugna dig älskade Renata! Du vet ju at Gonzaga har högsta förtroende till mig, och jag skal aldrig, utom i högsta nödfall ställa det på prof Här är det oundvikligt. Då en väns lycka står pi spel, då måste jag väl blottställa mig för faran Uti denna berättelse vilja vi icke yppa alla d bemligheter, som vänskapen nedlade i vänskapen sköte, men det kunna vi dock omtala, att mer ät ett möte emellan Renata och hennes älskare egde run under den unga Hertiginnans af Gonzaga egid, — och alltid i hennes närvero. Renata återfick sit fordna glada lynne och en skär purpur lifvade å ter hennes kinder. Hon liknade en blomma, sou som vid solens strålar åter reser sig och lifvas, e huru den för aftonens storm och kyla liksom döen ende fallit till jorden. Hennes håftiga känslor lug nades, men likväl smög sig en suck då och då u hesnes bröst, när samtalet föll på den Engelsk Prinsen. Hon valde sin brudklädning och motto; bofvets lyckönskningar med den värdighet som an stod hennes höga rang, men med bleka kinder. Ui hofvets lysande cirklar, dit Caussade äfven had tillträde genom konungens gunst, under promenade och i messan sökte hennes blick icke mer den äl skades; hon tycktes troget sluta hans bild i sit hjerta, och endast der blicka på den. Caussad deremot kastade med ett stolt och triumferande vä sen blickar ikring sig, och hans öga sökte alltid Re