Aftonbladet – 13 december 1841, sida 2

Cavallin eombedd sin på plågobädden qvidande like, bragte rorom läkemedel, tröst ech hjelp, glädjande sig sedan såsom ett barn, när hans bemödanden lyckats. Från att bispringa sin sjuka, fattiga nästa kunde ingen väderlek, vare sig huru oblid som helst ingen tid på dygnet, afskräcka honom. Dit han icke kunde komma ridande eller åkande, gick han till fots ofta i smuts och gyttja ändaupp på smalbenet. Aldrig skulle man dock höra honom nämna något om dessa menniskovänliga vandringar, eller söka beröm för det goda han gjorde. Hans hus var fordom lika mycket gästfrihetens, som det nu är sorgens, och aetta vill säga mycket, ja, mer än någon tror, som icke känner den innerliga syskonkärlek, med hvilken den hädangångne och hans ännu efterlefvande syster älskade hvarandra. Ett bland de många bevisen på hans verksamhet är den i hjertat af staden liggande om semmaren med sina skuggrikta gångar och doftande blomsterparterrer till kvila och vederqvickelse inbjudande brunnsinrättningen. Afven Jakobsdahl, der han på de senare åren för det mesta vistades, bar under hans händer blifvit mycket utvidgadt ock förskönadt. Frid med hans stoft! Minnet af hans medbergeliga dygder, hans försakelser, bans allt uppeffrande menniskokärlek skall icke snart dö ut ibland detta samhälles, i detta afseende sjelfva så utmärkta innevånare.