mr sårat er, så skänk mig ett minne af denna stunc den sköneste i milt lif — af den, på hvilken ja för första gången njöt den sällheten att tala me er. — — Tag smycket tillbaka, men låt mig be hålla det hvita bandet, som för er är utan allt värde men som för mig eger ett omätligt. Den arma Renata var icke nu i en sinnesstämn ning mäktig af hårda ord. Hon var förvirrad: för skräckelse, nöje, blygsamhet, minnet af hennes hög: stånd genomkersade hennes tankar. Efter en ögon blicklig tvekan yttrade hon med en ton, som sku!l: uttrycka köld och likgiltighet, men var hela mot satsen deraf: Behåll allt. Det är nog, blott jag vet det i sä kra händer, N Knappt hade hon uttalat dessa ord, förr än hon lemnade honom med samma brådskande skynds:m het, som för tvenne dagar tillbaka — men hon ga honom en blick, vältaligare än alla ord. Caussade sprang upp och skulle måhända ha följt hemne, men han hörde benne tillsluta och rig!a en dörr. Några ögonblick stod han försämkt i djupa tankar, och sc dan utropade han med glädje: Nej, — jag vore ett odjur, om jag efter denna blick ännu kunde hysa någon misstanke! Mitt öde är då afgjordt! och skyndsamt lemnade han galleriet. Utmattad nödsönk Renata på en soffa, då hon 3 terkommit till sina rum. Uti hennes själ stridie ånger, oro, blygsel och glädje, men snart upplösts sig allt i en ljuf, okänd sällhet. Hon beslöt at icke för Diana omtala sitt möte med Caussade, och hon gjorde det ej heller. Mon den lugna väninnan såg dock af hennes eldiga omfamBingar och medvetslösa tinkspriddhet, att något ovanligt hade häsdt benne. Imedlertid ankom den Eztgelske prinsens porträtt. Det föreställde en ung man, hvars obehagliga drag målaren förgäfves sökt försköna genom sin konst: all möda bade här varit fåfäng. Sändebudets bö