Aftonbladet – 10 december 1841, sida 2

ten läsa öfver hönom och lilla Marie, innan vidåen fölly ty ingen vet hvar haren har sin sång. Detta är alldeles precist en melodram, lik de dussintals andra, hvarmed den kungliga theatern i långliga tider trakterat oss. Fadda theatereffekter, tårar. exklamationer, dåndimpar och Hoffmans diruppar! En sammansättning utan inre logik ech ku:ppast nog ens skenbart sundt förnuft. Med sjelfva de;: melodramatiska fabeln äro hopblandade ex mängd episoder. som icke höra till saken, till exempel komiska situationer, sådana som att en ohetydlig person vid ei liten intim sup kan gömma sig under bordet och der super sig full på eger hand, och så vidare. Derjemte har man här äfvenledes en kör och några romanser, ill största delen skäligen klent sjungna, hvarförutan slutligen Fru Frösslind äter upp cn half terta, item en rapphöna med tryffel; item, för andra gången, en half tårta, samt derofvanpå, tror jag, ett halft dussin småpastejer och diverse annat smiplock. Fru Bjortsberg (Marie) har för några riktiga bravurställen af snyftande sentimentalism blifvit lifligt appåiderad. Hon är obestridligen alltid i dylika roller en talangfull skådespelerska; skada blott. att hela genren så ofta går in på det falska och faller, utom de råmärken, en litet mer nogräknad esthetik måste uppdraga mellan det verkligt poetiskt tragiska och det enaast affekteradt larmojanta. Hr Sundberg (älskaren) har, öfverhufvud taget, icke burit sig så illa åt; men när han skall riktigt spela sorgespel, t. ex. der han kommer i förtviflan öfver sin älskade Maries fånighet, vanställer han med grimaser sitt eljest vackra anmsigte, så att det nästan liknar ett surt äpple. I den sköna konsten måste sjelfva smärtan vara vacker, den blir annars så lätt löjlig. Fruarna Eriksson och Frösslind, samt Hrr L. Kinmansson och Söderberg, hafva grupperat sig kring bufvudfiguren med ett förtjenstfullt spel. Fru Eriksson förtjenar en serskild mention för sin utsökta toalett och sina blonda lockar; jag hade lust att veta, om stort charmanmtare markisinna någonsin bjudit handen till en menuett vid ett fransyskt hof. En anmärkning! Man kan icke begära allt af den Kongl. Teaterdirektioren; det vore således obilligt, att af densamma fordra några egentliga insigter, t. ex. linguistik, då hon i stället eger, som man vet, så många andra förträffliga sidor. Men må hon då också icke tycka illa vara med en liten upplysning, angående skilnaden mellan ett ord, som heter lyra och ett annat, som heter lira; det förstnämnda ordet begagnas öfverallt i föenämnde pjes om det instrument, hvarpå Savoyzrderne ackompanjera sig till sin sång; men om Direktionen frågat sig före bos någon underkunnig man, skulle denne upplyst om, att lyran är ett antikt strängaspel, i form af ungefär eti par oxhorn, och hvarpå man helt simpelt knäpper, då deremot det vefinstrument, man så mycket nyttjer i Savojen ech som för öfrigt icke är obekant äfven bos oss, heter på franska icke lyra, utan vielle, och på svenska icke lyra, utan lira. Efter dramen bar man gifvit första akten af Mozarts herrliga Figaron. Den unga Mamseli Widerberg har varit en rätt snäll Susanna; bon tyckte dock för qvällen indispenerad af någon lindrig heshet. Hr Dannström har spelat sin Figaro ledigt oeh humoristiskt, och sjungit sir Se vuoel ballare, med finess och dramatiskt hf. Fru Hjortsberg är en täck Cherubin, som bar dessutom något innerligt i sin röst, som serdeles passar för hennes båda gudomliga stycken: Non so che och aVoi che sapeten, och som ger föredraget af densamma eit eget behag. Huset var temligen godt. Den intressanta recettagerskan bar blifvit inropad trenrme serskilda repriser, 0. 0. — I anledning af flere förfrågningar, angående den i Aftonbladet för i Tisdags förekomman