O skulle jag ändå dödt förut! utropade Renata med stark passiom, utbristande itårar. Men vänta, ugna dig. Du skall få höra allt; men först måste vi gömma det här svärdet,, och sättande sig invecklade hon det i vecken af sin klädning. Se så, hör au: jag kem till hertigens rum; atmosferen var qvaf och tryckande. Aldrig har jag varit så beklämd. Jag samlade deck allt mitt mod och stadnade em stund i dörren för att lyssna. Allt var tyst omkring mig; ej ett ljud hördes. Ack, det var en förrädisk tystnad!... På tå nalkades jag sängen, hatigt drog jag sänggardinen tillbaka... Som du vet, ligger rummet åt vester. Den nedgående solens sista strålar föllo på bädden... O, föreställ dig mir örskräckelse; — ban låg der! pHuru? hvem? hvilken?... Hertigen! o! min Fud! Nej, Diana, den sköna pagem, Caussade de St. Megret. Sömnig och trött af jagten, och treligen önskande, att hans kamrater icke skulle finna honom sofvamde, hade han begagnat sig af sin herres närvaro vid banketten, för att en litem stund betjena sig af hans säng. Jag har aldrig förr haft tillfälle, att se honom så nära, så noga... Nu begriper jag rvarföre jag fann luften derinne så qvaf och tryccande.r Nå du skyrdade väl ut i ögenblicket? frågade Diama och fattade häftigt hennes hand. Renata skakade sitt hufvud. Jag kunde icke först. Jag var fängslad, förtrellad, jag... . hon tystnade. ,Men hvarföre störtade du i sådan förskräckelse utför trappan ? Han vaknade. Nej blif icke förskräckt; han har icke igenkännt mig. Jag försvann då han uppslog sina ögon. Min flykt kan han väl ha märkt; men innan han rättat upp sig i sängen, så var jag redan borta. O, banna mig icke, Diana, jag gjorde det ju af kärlek till dig.