stret och se huru pager och tjensre allt ännu äro sysselsatta vid banketten. Kom, jag will gå i ditt ställe.n pVar försigtig, Renata; tänk om rågon skulle möta dig.p Sår, följ du bara med till hertiginnans rum. Blott vi en gång äre der, så är allt lätt. På den lilla trappan, som derifrån leder till hertigens sängkammare, är det icke möjligt att möta någom. Och skulle likväl det omöjliga ske, tillade hon, så kan ju en! prinsessa lika så väl, som någon annan, gå vilse i slottets mörka gångar.n Gör då, hvad du vill,, sade Diana; men kom ibåg ditt löfte. Snart uppnådde de hertiginnans rum. Lätt som en nymf, med ett finger på den leende munnen ock svärdet i sin andra hand, ilade Renata till den tapet-dörr, sem dolde trappan — och försvann. Ångslig och med högtklappande hjerta väntade Diana hennes återkomst. Hon kunde ej höra något steg, rågot ljud, så lätt hade den etheriska varelsen hoppat upp för trapporna. ÅAngsligt räknade Diana minuterna till Reratas återkomst, hvilken dock icke dröjde länge; men i stället för de tysta steg med hvilka hon sprungitupp för trappan, hörde hon henne nu storma utföre, liksom om hon varit förföljd af spöken. Glödande, andlös, med försträckelse i sina bliekar och färdig att störta till golfvet, om icze svärdet, bvilket hon allt ännu bar i sin hand, skulle hållit henne uppe, inkom Renata och kastade sig i sin väminnas öppnpa armar. Hvad har händt ? utropade Diane, sjelf nära att falla i vanmakt. O ingenting, ingenting! och dock allt!... Ingenting, som kan förråda dig; men jag — jag är förlorad. Och likväl skulle jag icke vilja bortbyta detta ögonblick emot en krenal pTala, tala!... Säg då hvad som händt; jag dör af ångest.s