Aftonbladet – 9 december 1841, sida 2

je de sociaia problemerna upptagna, belysta och senomförda på grund af sjelfva histeriens intyg, lå man förut annars en ling tid ifrån en viss sida alltid såg framför sig uppdukadt det nakna och obevisade piståendet, att det framför allt vore historien, som vitsordade allenastyrandet och prestväldet. Sanmnt är eckså, att historien framvisar sättet för deras uppkomst; men hvad vitsordet beträffar, så utfaller detta just icke till hvad man kaliar ett godt videtur. Hr A. åter har utvecklat den af några nyare historici väckta och deducerade åsigter, att öfver begreppet om vår nuvarande bildning i det hela, såsom byggd på blind och oförnuftig lydnad, hvilar ett jettestort misstag, men det nya i hans id är att han leder detta misstag tillbaka till ingenting mindre, om vi ej läst orätt, än sjelfva syndafallet. Förf. tycks således alldeles gå in på vår theologies första hufvuddogim, läran om vårt slägtes fall, men ser fenomenerna af detta fall på helt andra punkter, äm man vart sig att finna dem; han upptäcker dem — hvilket måste fylla alla goda, med bestörtning! — i sjelfva det oförnuftiga prestväldet och i samhällets nedstörtande i blind lydnad under despotiens våld, eller hvad Förf. i allmänhet kallar kanvälde. Härmed menar han ej blott oinskränkt konungamakt, utan allt, slags Dynastik och ÅA ristokrati, så vida den icke regleras af folket sjelf och efter dess sanna beho. Det skall khlfva intressant alt förnimma, buru den andra sidans svarta riddare skola kunna slingra sig ifrån de uppslag åt denna nya ech eväntade vy öfver syndeafallet, som historien lemnar, och de rika bilagor hon från alla tider skänker den fördomsfrie betraktaren till bestyrkande af deeana utsigt. Förf. här, lårgt ifrån att kämpa emot religisnen sjelf, synes hafva satt sig till ett mål, att, i hvad på honom ankommer, söka rädda religionen ifrån hennes prelaters, hvilka i alla tider användt henne, 1 alia möjliga, både hedniska och kristna former, att neddraga menniskorna till stoftet i stället för att upphöja dem derutur; lika litet kämpar han emot samhället, såsom sådant, utan fianer angelägenhetea af att samhället räddas undan det förderf, fall och upplösning, hvartill det tydligen drazes genom godtyckets och allenastyrandets priscip; lika litet, slutligen, strider ban emot famitjelifvets helgd, såsom man en tid senom ett besynnerligt missförstånd, velat göra troligt, utan han visar tvertom sjelfva nödvändizheten af att familjelifvet räddas, hv lket ej kan ske uten redande af äktenskapet, genom att föra detta fram till en sann princip, i stället för en lögnaktig, så att sedligheten och lyckan i förhållsndet mellan man och qvinna blifva en verklighet och ej, såsom så ofta hittills, blott bestå i toma Bamn. Förf. har väl i sitt närvarande arbete icke hunnit längre än till berättelsen om vissa asiatiska nationer, i synnerhet Japans och Chinas folk; men han gifver vinkar om det sednares inflytelse, åtminstone såsom id (såsomdet Chincsiska i verlden) ända in på oss här i vårt goda Europa. Några utdrag ur Menniskoslägtets Saga, serdeles det kapitel, hvari ifrågavarande tankar framställas, torde för våra läsare icke vara ovälkomna, och, i den mån som de lämpa sig till små afbandlingar, hvar för sig, skola vi låta dem framträda under egna öfverskrifter: FÖLJDERNA AF PATRIARKALISMEN, såsom förenadt preslvälde och (adersvälde, hvarur man låtit regentvälde uppspira. Hurudana dessa följder varit för China, och, hvilka i sitt slag blifva desamma öfverallt, der lika ersaker miste alstra lika verkningar, ser man sid. 440 o. f. vid betraktelsena öfver Konfulses (den store Confucii) lagstiftning, grundad i en af de heliga Kingböckerna, hvilken katlas Likt. Förf. yttrar sig: Liki bildar en lagsamling: framställer de häfdvunna bruken, lefnadens vigtigaste pligter, i synnerhet harns lydnad emot föräldrer, vänners sinsemellan och undersåtares emot fursten; samt utbreder sig i stadgar för ceremenier icke blott i templen, vid gudstjenst, giftermål och sorgs amläggande, utan äfven i de obetydligeste ämnen, bestämmande på hvad sätt man skall bära sin hatt, huru man eger böja kroppen och lyfta händerna vid helsningar, i hvad form man skall äta, dricka, stå upp, sätta sig, afskjuta pilar, oraäna gästabud, och annat. De föreskrifna stadgarne för sådant stiga till icke mindre än tre tusen. Maa anser Liki härflyta ifrån Konfuste, kanske icke i allt såsom författare, men såsom samlare och inskärpare af hved forntigen aktat angeläget. , Troligen drager icke hela Liki sitt ursprung ifrån bonom sjelf, men de i sednare tider tillagda stycken hafva dock med säkerhet utgått ifrån Konfutses och hans lärjungars skola. Af stor vigt för menniskohistorien blir alltid en grundlig betraktelse öfver denna bok, icke blott för dess inflytelse Igenom årtusenden på ett så talrikt folk, utan för desg likbeter med hvad man i samma väg i alla tien NRA storhet, som, ur hjertat bortskrämer hvarje känsle