Aftonbladet – 9 december 1841, sida 2

skade mig i sanning. Hrarföre afslog du då till) budet af hans hand?... oller skulle väl ryktet om hans hesmaliga frieri och ditt afslog vara alldeles ogrundadt?... mej, det kan jag likväl intet tro. Om kan ännu en gång skulle erbjuda mig sin hand, så skulle-jag åter afsiå den; sade Diana med nedslagna ögon. Nå det begriper jag, vid Gud, alldeles icke. Haens lycka är mig mera dyr, än att jag skulle kunna tillåta, att han för mig uppoffrade sina lysande utsigter. Han har ju hopp om en furstekrona. Men då hans onkel i Mantua dör, så äro Gonzagas anspråk på thronen icke nog klara, för att bli obestridda, och då behöfver han i Italien, i detta intrigernas hemland, mäktiga och verksamma bundsförvandter för att kunna göra sin rätt gällande. Och hvad kan väl den fattiga faderlösa prinsessan af Nevers erbjuda honom?... Ea förening med mig skulle för Gonzaga evigt tillsluta portarne till thronen, — och då skulle makan bli honom blott en börda.x Diana, du är en besynnerlig, barnsligt samvetsgrann flickal! sade Renata betraktande henne med! uppmärksamhet och förvåning. Du kunde vara lycklig, men du uppoffrar din lycka för en chimär! Ack! hvad återstår väl för oss arma flickor i denna verld, om vi äfven frivilligt uppoffra dess skönsste jnvel, kärleken? Jag måste försaka, jag är född dertill... hela mitt lif är tvång — men du?... Ni OMS är då af mig, dyra Renata, att med lugn bringa offret, då nödvändigheten fordrar det.n Jag skall alldrig bringa något offer, hvartill jag icke tvingas genom yttre våld, sade Renata med värma. Och således gör din trolöse älskare sin kur hos mig? Jag vill icke neka, att den tanken var smickrande för mig, att jag genom ett vänligt leende kunde skänka honom ersättning för din köld; men efter denna bekännelse ser jag saken i en annan dager. Jag älskar honom icke — och skulle ej heller kunna det. O! Diana, otacksamma vän! ... hon afbröt sig plötsligt, och döljande sina glödande kinder mot väninnans barm, fortfor hon: O, Diana! du har fästat en vänligare blick på dig och du vill icke märka den: o, huru hatar jag icke denna