Aftonbladet – 9 december 1841, sida 1

bjerta och ormbbliga dygd. En inre röst tillhviskade benom, att den, som förblifvit kall vid khyllningen af prinsens ädla hjerta, ej skulle lita fängsla sig af pagens konster och smicker. Han beslöt imed!ertid, att hålla ett vaksamt öga på begge, och skulie hans misstankar vara grundade, så skulle kan åtminstone ega den bittra trösten, att Diana icke varis värd hans kärlek, och derigenom äfven erhålla styrka, att förjaga hvarje tanke på hemne. Några veckor förgingo, och likväl kunde hertigen, med all sir skarpsinniga uppmärksamhet icke upptäeka någet spår till hemligt förstånd, icke ens till bekantskap mellan pager och den sköna Diana af Nevers. Han tyekte sig väl märka, att Caussades ögon lyste af en ovanlig glans, då kan var i sällskap med prinsessan af Nevers och prinsessan Renata af Frankrike, hvartill denne ofta hade tillfälle, då han hörde till Gonzagas svit, men att han ifråa Dianas sida icke erhöll någon uppmuntran, och att hbernes bliekar alltid bibehöllo samma orubbliga sgn. Hennes uppförande emot hertigen sjelf bibehöll, sodan hon afslagit hans hand, samma uttryck af godiet ech välvilja, som fordom, ja, har trodde sig standom se en medlidsam blick i hennes öga, då det kvilade på honom, men så snart hans öga mötte hannes. eller han tilltalade henne, antog nom genast sin förra kalla och lixgiltiga min, Under det Caussade fortfarande steg i sin herres gunst, var hans förhållande till de andra tjerarne belt annat. Med en synnerlig firdighet hepade ban alla besvärliga ech obehagliga göromål på sina kamrater, men alltid på ett sådant sätt, att de icke vågade beklaga sig deröfrer. Det hastiga och hemligbetsfulla sätt, på hvilket han hade sprungit förbi dem alla, och den i ögonen fallande frihet, med hvilken han bemötte sin herre, visade nog, att han stod i vida större gunst hos hertigen, än någon af de ardra. Hans utomordentliga skicklighet i allt, som rörde jagt, och den själsnärvaro, ban tid efter annan hade tillfälle att ådagaligga, tillvann honom icke blott hertigens välvilja, utan ådrog honem äfven konungens uppmärksamhet, och ständigt måste han deltaga i: Carls jogipartier. På konungens fråga om hans börd, hade ban svarat, att han vore son till en ädling i Savoyen. Ehuru hans uttal tydligen