Aftonbladet – 9 december 1841, sida 1

venstra handen, komponerad af koncertgilva ren, gaf han ett lysande prof på en förvånande utbildning och kraft uti denna handen, hvilken utan synbar ansträngning, och utar att i någon mån störa ensembien, behandlade både basoch diskantpartierne, på så sätt, att sjelfva melodien speltes med tummen och pekfogret, under det att de andra trenne fingrarne hade baspartiet och ornamenterna på sin del, bvilket alltsammans verkställdes med en så utomordentlig skicklighet, att åhöraren hvarken märkte någon bristande ton eller något uppehåll. Då man besinrar hvad möda och påck det vanligen kostar att förmå den af naturen något fomliga Main gaucke att öfvervinna sin timidite så pass, att den kan försvarligt följa med uti oktav-, sextech terzskalorne etc., så kan man icke undgå att häpna öfver en sådan färdighet och sjelfständighet, som hvarje finger utveckiade under utförandet af detta stycke, det noggranna iakttagandet af piano ech ferte, dena skyndsamhet hvarmed banden i flygande fart måste flyttas för att ej låta märka någon lucka, och slutligen de eerhörda greppen, t. ex. en hel undecima utan arpeggio. : Efter detta musiknummer följde en Marche Hongroise af Lizt. Att denna i sig sjeif vackra och äfven för tillfället väl utförda komposition icke tog sig så fullkemligen väl ut som de andra styckena, torde böra tillskrifvas den omständigheten, att det skedde på ett annat instrument, som var mera skarpt i tomen än det första. Finalen bestod af en grande Fantaisie öfver themata i tredje akten af Rebert, dem Er W. utförde till en del efter stundens ingifvelse, som tycktes hafva varit högst lyckligt stämd. Här ömsom rasade och smattrade det vildt, ömsom framkommo de lenaste tomer; alla themata och tenarter och tempi hvimlade brokigt om hvarandra; och likväl var det meledi och harmoni som herrskade i alltsammans. Mam kunde kär nästan misstänka att en hel orkester i osynlig måtto omgaf konstnären, ty på annat sätt kunde man knappt förklara sig de fullstämmiga, rika partier, som frambringades. Efter hvarje nummer en storm af bifall. För öfrigt utmärktes koncerten af 2:ne ouverwurer, af hvilka den första till Vatltendragarenn, tycktes gå litet ojemnt, synnerligast i början, der basinstrumenternpa icke voro fullkomligt eniga. Den andra, till Trollflöjten,, gick deremot förtråffl:gt. Hela denna ouvertur är, så att säga, en fuga, der hufvadmelodierne oförvirrade löpa genem hela tormväfnaden som en guldtrid. En duett ur operan La Straniera sjöngs af Arr Belleiti och Gärsther, samt en trio ur eperan Wilbelm Tell af Rossini, sjöngs af Brr Gän-) ber, Belletti och Danströrs. Båda gingo rätt väl. Serskildt bör härvid nämnas förtjensten af ett vackert, ledigt och säkert ackompagrement af ir Torsell; hags skicklighet förtjenar så mycket ner !eford, som Hr T. för tillfället nödgades! ransporera ackompagnementet en ton lägre, vilket naturligtvis i betydlig grad måste våra detsamma. TTR SDR