Aftonbladet – 7 december 1841, sida 2

ingar; vid återkemsten var det lätt att läsa i ennes drag, huruvida detta hopp blifvit realieradt eller ej, i förra fallet lyste henres ögon f fröjt, och hon bade altid att berätta något itet drag, som endast för henne kunde hafva ärde, om den eller de af barnen hon träffat; sednare fallet var hon tyst och fundersam. Tennes bliek klarnade först ju närmare det led not veckans slut; som bon fann, att hon icke serna var sedd af friherrinnan, gick hon endast högst sällan till herrgården — hon hade för mycken takt dertill. Så förflöto omkring fyra år. I samma socker och samma stuga, dit vi först vågade införa läsaren, bedde en nära åttatio år gammal gumma, vanligen benämnd mer Stina; hon hade både söner och döttrar, men de voro spridda i verlden, och hon var ensam; pu insjuknade hon och blef liggande, ty, som hon ingenting hade att betala med, ville också ingen sköta henne. Intet kan man låta menniskan ligga och svälta ihjel,, sade Brita, soch om Stina är nöjd med mig, så ska jag göra hvad jag kan för henne och så flyttade hon till henne och vårdar och sköter henne än i dag. — Lyckliga Stina! Fi kunna skryta af att äga en sådan vän, som du När blåsten skakar den usla kojan, när vinterikylan kommer dig ätt skälfva af köld, då stå fvid den torftiga bädden en huld engel,som hviskar om hopp och tröst, som breder öfver dig jde usla paltor hon ofta beröfvat sig sjelf. De jär Brita, som på sin, af 70 år ej redan no; krökta rygg, från skogen hemsläpar de risqvi star, hvarvid de båda, under hela den lång Åvintern, skola upptina de frusna lemmarna oci t