att slå rot, och Brita såg sig efter band bort glömd, förbisedd; de äro förnämt folks barn oci hafva annat att göra, än tala vid mig, sade ho vid sig sjelf, i det hon borttorkade tårarne, som omedvetet runno utför hennes kinder; mel skall då aldrig någon kunna älska mig? tillade hon och smekte ännu ömmare det yngsta barnet, som hon höll i sin famn, och för hvar: skull friherrinnan hade beslutat, alt hon tills vi dare skulle stanna qvar. Kära läsare eller läsarinsa, du bar kanske hittills trott, att det felades min hjeltinna krafs oeh förmåga att handla på egen hand. Att si icke var, derom hoppas jag att följande lill: episod skall öfvertyga dig. De unga baronerne informator var en, i alla hänsesaden, vildsini och grym menniska. Mjuk oeh slät emot sit höga herrskap, tuktade och tyranniserade har alla dem, som stodo under hans lydnad; äfver på barnen utöfvade han sin godtyckliga makt och så fort han var säker för viltnen, vankade: det: både bannor och slag, hvarjemte han hotade med ännu mera stryk i händelse de vågade be klaga sig. Det var således endast af de rödgråtos ögonen och den förskräckelse, som vid minst förseelse målade sig i deras anleten, man kunde dömma till att något händt dem. Ea mor: biickar skulle snart upptäckt detta; men mar påminne sig, att friberrinnan U. var helgdags. mamma; det var således Brita som skulle se det och med böner och smekningir lockade hor snart till sig dea stora hemligheten, som någr: timmar sednare meddelades friherrinnan; mer den ömma modren, som samma dag skulle bivista en stor festivitet, och som dessutom sökte hvarje tillfälle att visa Brita sitt missnöje, befallte henne alt genast tiga och förklarade, at! både hon och hennes man funno sig fullkomligt belåtna med informatorn, samt att de i allo gillade hans förfarande emot de bortskämda barnen. Brita teg och led, — hon hade fått lära