Aftonbladet – 6 december 1841, sida 3

och kan icke svara för, om det ej var en känsla af afundsjuka jag erfor. En 24-skilling,som händelsevis lig i mun kjortelsäck, tummade jag på alla möjliga sätt, men blygdes att gifva fram der.; det var så uselt, tyekte jag, att med denna lumpna penning köpa mig fri irån de känslor jag erfor. Fru S. bad Brita följande dagen komma till oss, och sedan hov en stund talat vid henne, gingo vi vår väg. På hemvägen berättade hon mig, hvad hon viste om Britas fordna öden. Församlingens kyrkoherde meddelade mig scdermera flera upplysningar rörande henne; jag har samlat de spridda dragen, och om iGke taflan just blir lysande, har den åtminstone den förtjensten att vara sann: Vid 46 eller 47 år kom Brita i tjenst hos grefvinnan L:s mormoder; den villighet, den exemplariska trohet hon ådagalade, ådrog henne till och med hennes nåds blickar, och från simpel ladugårdspiga avancerade hon småningom ända till kammarpiga. Ingen uthärdade tåligare alla den stolta fruns nycker och kapriser än jungfru Brita, och ehuru hennes nåd ofta nedlät sig ända dertill, att gifva henne handgripliga tillrättavisningar, hörde man henne ändå aldrig klaga. En ung, hygzelig bonde friade till henne och Brita skulle säkert blifvit en lika duglig busmoder som hon var en förträfflig tjenare, om hennes nåd annars funnit för godt att släppa henne ifrån sig; men det hade blifvit ett behof för :henne, att ständigt hafva den tåliga, undersifna flickan omkring sig, och när man är rik och förnäm, behöfver man icke underkasta sig några försakelser; dylika äro endast den fattiges, den behöfvandes tillhörighet. Så tänkte grefvinnan, och när Brita ödmjukt och med nedslagna ögon anhöll om hennes tillstånd att få gifta sig med den förut nämnde honden, förklarade hennes nåd, det hon hyste för mycken godhet för sina tjenare, att hon skulle tillåta dem, att tank