Aftonbladet – 6 december 1841, sida 2

emte våningen af något bus istaden. Han missar sig, som han snart sjelf skall finna; och nu ill saken, sedan jag förut bedt om ursäkt deröre att jag, isynnerhet i början, nödgas tala om nig sjelf; men du vet ju, käre lösare, att man fta via divern brukar en liten obetydlig förält; det är liksom introduktionen uil de egentiga krafträtterna; såsom sådan önskade jag också tt du ansåg mig, och dukar derföre genast frars vad det lilla buset för denna gång kan bestå. I slutet af Jali månad 1840 fick jag ett bref rån en god vän, med trägen anhållan det jag ville tillbringa några veckor på landet hos henne. Jag har ivgenting annat att bjuda dig på in frisk luft och bär, skref hen, den goda. Hon glömde sig sjelf. För den som med känsla för och kärlek till landets omväxl!ande behag, endast på promenaderna till Djurgården, njutit deraf, för den, säger jag, är det en verklig njutning att få bjuda både Djurgård och hufvudstad far väl, att vända ryggen åt all dess lyx och fåfänga, alla dess intriger, alla dess småaktigheter. Man säge hvad man vill, men jag påstår ändå, att menniskorra på landet äro bättre än menniskorna i staden; jag dömde det så väl af rig sjelf som af landtboerna. Konseqvent tyckes mig också detta, ty i staden förefaller det mig. som om mången ansåge sig kunna komma fram lika väl utan som med vår Herre. Jag påminner mig i anledning häraf en anekdot om en förnäm fru här i Stockhotm. Likasom alla andra menniskor råkade hon en gång att nysa: Gud bjelp Hennes Nåd! sade kammarjungfrun, som var placerad i rummet utanför. Tack skall n; ha, kära ni, men det behöfs inten, svarade bennes nåd. På landet deremot, påminner den efter sol och regn trängtande grödan ständigt om att all välsignelse kommer ofvanifrån; undantag finnas naturligtvis öfverallt, men det är icke om dem vi nu tala; vi döma om folket i allmänhet Den egendom, min vän — som vi vilja kalla