Aftonbladet – 3 december 1841, sida 2

samt mössan och skorna äfvenledes bibehållne. Han tycktes hafva varit en liten, satt man af ett allvarsamt utseende. — Kardinal Mazarin dikterade en dag ett bref för sin sekreterare, då den sednare, uttröttad af oupphörligt arbete, föll i sömn, under det att kardiDelen gående fram och tillbaka i bibliotheket fortfor att diktera. Då han hunnit slutet vände han sig till sin sekreterare och sade sluta som vanligt. Han blef då varse att endast de första raderne af brefvet voro skrifne. Kardinalen, som hyste mycken tillgifvenbet för den unge mannen och behandlade honom som en far, väckte honom med ett lätt slag på örat, hvilket sekreteraren, yrvaken, i raseri betalte med procent. Utan att visa någon sinnesrörelse sade kardinalen kallt: Nu min herre, efter som vi båda äro belt och hållet vakne, så låtom 088 fortsätta vårt bref.n — Angående själens ödödlighet, yttrar sig Lord Byron, i en skrift som han författat mot slutet af sitt lif, tyckes mig föga tvifvel kunna uppstå, om vi blott för ett ögonblick gifva akt På andens oafbrutna verksamhet. Jag har stundom tviflat, men eftertankan kar upplyst mig. Anden verkar helt oberoende af kroppen — till exempel i drömmar — osammanhängande och fantastiskt, men dock lifligt, mycket lifligare än då vi äro vakne. Åttdennatanke, detta förstånd, denna ande eller hvad man vill kalla det, icke äfven skulle kunna verka enskildt så väl som i förbund, kan Väl ingen bestämdt påstå eller afgöra. Stoikerne Epictetus och Marcus Aurelius likna det närvarande tillståndet vid en själ, hvilken släpar på ett kardaver, en tung kedja, det är sant; men alla kedjor äro materiella och kunna skakas af. Huruvida vårt tillkommande lif skall blifva individuelt, eller beldre, huruvida det skall likna vår närvarande existens, blir en annan fråga; men att anden är evig synes lika visst som: ätt-kroppen icke är det, — men det hela är outransäkligt.s