Aftonbladet – 3 december 1841, sida 2

bestämda afslag på hans frieri; och härifrån utvecklar sig vidare slutet på historien inom icke serdeles lång tid och genom åtskilliga detaljer med hvilka vi ej vilje gå läsaren i förväg. Man finner af denna expos att författarens styrka icke egentligen ligger i komposition, och att han till och med ieke försmår att begagna en och annan af äfven den vanligaste romanfabrikations maehinerier. Men han har också icke gifvit sig ut för att härutinnan gälla något, och man måste medge, att en roman kan ega flera aktningsvärda och intressanta sidor, utom hvad man egentligen menar med invention. Förf. har sjelf i förerdet öppet anpilvit, att det är som ,roman intime,, såsom ena roman med filosofisk tendens, behandlande de händelser, hvilka passera inom oss sjelfvan, han önskar se sitt arbete betraktadt. Om man också icke finner detta anspråk i högre mening härstädes rättfårdigadt, om man icke här finner någon bestämd större ide eller princip, framträdande i det hela under romanens populära drägt, kan man likväl icke bestrida att arbetet erbjuder en mängd filosefiska fragmenter, hvilka verkligen, i det genialiska skick, hvari författaren vet att utkasta dem, äro icke blott tänkvärda, utan äfven underhållande som lektyr. Förf. synes egentligen endast velat ha en ram, för att deri få tillfälle exponera sina funderingar de rebus variis e: nonnullis alliiso; också har man här sådana i både estetik ech moral, i juridik, i åkerbruk, ilinguistik. i pedagogik, 1 konsten att öppna en grind, utan att behöfva gå ur vagnen, och i de ekonomiska frågorna om debet och kredit. Det saknas väl icke här och der litet sofisteri i allt detta, men man anträffar också, som sagdt är, många snillrika och väl sedda saker, och det qvieka, pikanta, blixtrande i sjelfva stilen ger deråt en ytterligare relief. En förtjenst, som tillhör denna roman såsom roman, och icke som filosofi, måste anmärkas, nemligen det pittoreska i åtskilliga förekommande naturbeskrifningar. Förf. synes ega mycket sinne för naturen och han återger sina intryck med en lefvarde pensel. Likväl bör ban taga sig till vara att icke låta förleda sig för långt af sin fallenhet för det basarderade. Det är redan temligen nära till det sökta, vär han målar vårens ankomst med sådana drag, som att solen redan bäddat upp den snöhvita sängen, i hvilken hela naturen sofvit; men det är ett godt stycke utöfver det tillåtna, när ban fortfar: Redar hade det, likt en af spleen jagad engelsman, städse framåt skyndande året vexlat ut sitt snömynat i vatten, då det lemnade vinterns gränser, för att hafva passande drickspengar till bands åt sipporna, som öppnade grinden till vårens område.n För att i korthet afgifva ett omdöme om boken, det är ett arbete, dikteradt af genialiska anlag och utfördt med talang, må vara icke tillfredsställande i det hela, men intresserande i detaljer, icke utan allahanda små brister och fel, — och hvad menskligt finnes som kan brösta sig af att icke ega sådane? — men med motsvarande förtjenster, att muta läsaren till öfverseende med desamma. Det är alltid en lofvande och icke vanlig debut, och man känner den gamla latinska sentensen: Nemo mnascitur artifexn, mästare födes ingen. För att gilva läsaren ett begrepp om författarens skrifart, meddelas här nedan ett par utdrag. De båda vännerna Carl och Reinhold filosofera en stund tillsammans under en morgonpromenad i skogen, och Reinbold utfar slutligen som en riktig misantrop mot lifvet och verlden, dem han båda betraktar med ett melankoliskt öga. Hans kamrat deremot, som icke är någon svärmare, beslutar att lemna hans jerem;ader utan afseende, sty han insåg, att hans vän nu icke skulle t3ga reson, äfven om ham mötte bonom med de klaraste bevis. Ham var i sitt sinne förargad på Reinhold, som skulle gå och i rena inbillningen göra sig olycklig, och i synnerhet öfver den dumheten, att anse lifvet som en gåta; detta oaktadt kände harm likväl medlidande med honom och ville gerna bringa bonom på gladare tankar. Han hade märkt, att det minsta komiska drag ofta kunde, likt en trollstaf, förvandla hela Reinho!ds väsende, och han beslöt, att äfven nu försöka detta medel. Men, tänkte han, msn måste först låta hans gäsande könslor sjunka litet på egen hand. — ett skäl till uppskof, som var honom så mycket välkomnare, som ban ännu alldeles icke hade hittat på det lustiga, som skulle frambringa denna förtrollande verkan. Sålunda gingo de båda tysta ett stycke väg, till dess de nalkades en grind, hvars röda färg behagligt nog stack af mot de gröna björkarne, som i hagen på andra sidan trängdes ech lutade sig öfver gärdesgården, liksom för att riktigt se öfver den lilla slätten. Ur denna hage hördes det fylliga rullande, som skiljer ljudet af en berrskapsvagn frän en bondvagn. På den ensliga landtbygden gör ett sådant TN SVT 2 Byrne AA LER