Aftonbladet – 2 december 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: Fictor Hugo och Taglioni. Kort före den namnkunniga dansösens sista af. resa från Paris, var hon i ett sällskap tillsammans med Victor Hugo. Alla menniskor trängde sig kring henne, som man öfverhopade med artigheter under det skalden tycktes vara helt och hållet för. gäten, åtminstone förblef han der obemärkt. Sådant förtröt honom sannolikt, ty då man, efter en stunds förlopp, nästan med våld drog honom in i den krets, som slutit sig kring Taglioni och en ung, elegant herre temligen indiskret uppmanade konom att göra ett poem öfver dansösen, tog han, utan att serdeles länge låta bedja sig, pennan och skref följande verser, som visserligen uthärda en jemförelse med åtskilliga af hans bästa stycken, men som troligen icke fröjdat den firade dansösen: Tiens! pauvre Grenadier de la Garde Impåriale — Le froid te fait trembler! trembler le vieux Soldat! Sauveur de la patrie, å la figure påle — Tu es vaincu la terre, et la faim le combat! Mais, quelle est la grandeur? tu mest quun inyalide; Quas-tu fait pour le monde et pour son bon plaisir? Du cheval fatigue nous retirons la bride Et sil ne vaut plus rien, il est bon å mourir! Mais, — — tiens! vois-tu la-bas cette femme adorte? Entends tu bien les cris de VInspiration? Eile vaut plus que toi! plus que la grande armåe! Plus que les Grenadiers du grand Napoleon! Taglioni! cest le cri de notre temps moderne! A-bas Vhistoire! å-bas la gloire et la valeur! Vivent les pieds dansants! Vesprit å la lanterne! Ah, pauvre Grenadier! si Vous etiez danscur! Si Vous avez les pieds de cette Bajadere, Vous seriez un heros sans tout autre talent! Vous nageriez dans Vor, bien loin de la misere! Vous seriez ador, — Vous, Grenadier — Mendian.! Chassez Vous souvenirs!— la danse a plus de charmes. — Pour Vous le ciel est sourd, pour Vous le monde est mort! Voila mon dernier sou, — je Rai plus que des larmes — Baignez — Vous dans mes pleurs, et maudissez le sort ! I Svensk öfversättning kan detta förslagsvis återgifvas sålunda: Du gamle Grenadier af kejserliga gardet, Du ärens, sezrens son, säg hvi du darrar så? Hvi är din kind så blek? Hvad är som kan dig slå, Europas segrare? Jo, kölden, hungern var det! Hvyad lön har du då bragt ifrån din sista strid? Du blödde för ditt land — du blef en invalid! Så ryttarn betslet tar ifrån den sprängda hästen; Han är god nog att dö — hvad duger han för resten! Men ser du damen der? Ser du den täta hop, Som trängs i hennes fjät? Hör du beundrans rop? Vet, hon är mer är du, mer än den stera hären, Mer än den kämpatropp Napoleon förde an. Bort bragder, segrar. bort! Triumf åt Bajaderen! Taolioni lösen är, hell, lefve danserskan! Hvad bryr sig väl vår tid om mod, talang och snille? Du, stackars Grenadier, hvi blef du ej damsör? Då samm du nu i guld, så mycket som du ville, Då tillbads du — — soldat, du, som af hunger dör. Hvad gagnar dig ett stort, gigantiskt, spöklikt minne, Jag har för dig en tår, tag den och drick dig mätt. Mcn hon, förtjuserskan, med foten sefirlätt, För henne har jag guld; för henne har jag sinne !