Aftonbladet – 2 december 1841, sida 1

henze om dem. En dag öppnade hon en portefeuille, innehållande åtskilliga snart giftvuxne prinsars afbildningar och uppmanade he ne att visa: hvilkendera bland dem hon ärrade välja till gemål. Den lilla rodnade och pekade på den, om hvilken man berättat henne så många vackra saker, och som redan blifvit kennes vaknade inbillnivgsgåfvas drömbild. Den goda farmodern, som ej fästade uppmärksamhet vid, att bennes sondstter kunde läsa, och igenkänt kronprinsen af Sverge på hans under afbildningen utsatta namn, föreställde sig, att det var ett bevis på tycke, att valet föllpå honom, ech fullföljde således sitt förslag med ökadt nöje. Alexandra Paulowna var nu redan vid fjorton års åider stor och utbildad. Hennes kroppsställning var äde! och majestätisk, mildrad af alla hennes ålders och hennes köss bekag, regelbundna drag, en bländande hy, en panna, på hvilken lugn, uppriktighet och oskuld intryckt sin gudomliga pregel: ljust askfirgade (blonds cendres) hir, hvilka alltid tycktes vara ordnade af feernas hand, beskuggade detta vackra hufvud. För öfrigt svarade hennes vett, färdigbeter och hjerta fullkomligt emot detta intagande yttre. Hennes enskilta kofmöstarinna, fru Wiliamow, hade i hennes själ odlat de ädlaste och renaste tänkesätt. Förstånd, omdöme och en utsökt känslofullhet hade utmärkt henne allt ifrån barndomen och fjettrade allas beundran, soma nalkades henne. Det är svårt att iå se, jag vill icke säga en kung, men en yngling, mera intagande, bättre uppfestrad och soi gaf så smickrande förhoppningar om sig, som konusgen af Sverge. Han var sjutton år gammal, hans växt rak och smärt, en ädel, förståndig ech milda uppsyn, och likväl någonting stort och.stolt, som, oaktadt hans ålder, injagade vördnad, och alla ynglingaårens behag, utan att vara smittad af dessas vanliga tafatthet. Hans artighet var okonstlad och förbindlig: allt