Aftonbladet – 1 december 1841, sida 3

synas, dem pryde vl alldramest.o Der derföre Guds rike gjort sig gällande, der skole vi beller icke stöta 088 på hvarandras svagheter, brister och förvillelser, icke förbanna, icke döma och fördöma. Har Gud, med hänsigt till vårt kroppsliga lifs bestånd, skickat så, att vi skola äta vårt bröd i vårt anletes svett, och att blott medelst odling och bruk jorden frambringar sina skördar — och detta icke till vår plåga, utan till vår utveckling och undervisning —: så har ban ock, i andligt hänseende, så skickat, att vi blott, medelst ansträngning och förenade krafter, genom strider och fall, kunne arbeta oss upp ur syndens förnedring och nå den rätta fröjd, hvartill han kallat oss. Skåde vi derföre Guds råd med synden, men också den kraft, genom hvilken hon öfvervinnes, kan hen ej utestänga fröjden af lifvet i Gud. Blott derigenom att vi duke under för densamma och förlamas i vår andliga lust och sträfvande, eller vilje vara något annat derjemte, än medlemmar af Guds rike, blott derigenom lida vi. Hur ofta vi kasta trånande blickar tillbaka till ett förloradt paradis: så ligger dock alltid det rätta paradiset framom oss, icke fjerran bortom grafven, utan i detta nu; fy Guds rike är) icke här eller der, ntan invärtes i eder, kap. 47, 921. Men från ett invärtes måste det, ju mer det befästes i menniskors hjertan, allt mer öfvergå till ett utvärtes. Först härigenom förklaras de bilder, i hvilka Nya Testamentet beskrifver oss det. Att härtill föra oss, var ändamålet med Christi sändning. Men derföre, att hans folks prester och öfversta ej kunde fatta et. rike, utgånget från en man uti en tjenares skepelse, ett rike, hvars enda segervapen äro sanningen och kärleken, och icke heller genom annammandet af denne ville beröfva sig hoppet på en Messias efter sitt sinne, blef deras råd och beslut, att han skulle — korsfästas. Om någon Jude får dessa rader i sina händer, så skall ban fråga tilläfventyrs: cÅr verkligen den Christus, som predikas ibland eder, sådan ? Vi kunde svara: Känslans utveckling föregår merendels tankens uti det menskliga lifvet. Då kyrkans reformatorer reste sig, för att undanrödja de helgonabilder, hvilka stodo emellan Christus och ess, på det vår andes blick nu odeladt måtte rigtas på honom: så var det den dunkla, outredda känslan af den från Honom utgående himmelska kraften, hvilken dikterade, att vi, honom förutan, äro för svaga till att anropa Gud rätt, älska nästan, förvalta behörigen anbefallda embeten, m.m. Denna känsla fortlefver ännu och utgör de frommas skatt. Men sjelfva ideen af det rike, som genom honom skulle upprättas, mäktade Reformatorerna icke fatta. Tidens mörker och förderf var dem för stort, att den gudomliga kärlekens sol kunde genomlysa det och nå deras ögon i sin rätta dager. Beherrskadeafsin tids föreställningssätt, utbildade de derföre läran i enlighet med G. T:s grundåsigter, byggde sedeläran uppå Mose, förvand!ade riket till ett sådant, som först vidtager bortom grafven; jorden var och förblef en jemmerdal, hvarest vi ännu vandre suckande fjerran ifrån fadersborgen, den vi blott nå med vår aning, vår förkänsla och vår längtan, lifvet, i och för den jordiska vistelsen betydelselöst, blef en blott förberedelse för ett kommande och Christus — aek! då han predikades såsom blott kommen för att bära våra synders straff, så inlades dermed en mening, fjerran skiljd ifrån den faderliga kärleken! ovärdig Gud, sådan han till och med i G. T. bekändes och dyrkades! Så länge medvetandet af ett kristligt lifs rätta väsende ännu är så litet klarnadt och utveekladt: kan detta lif derföre visserligen i intet hänseende vara, hvad det bör vara. Men hette det fordom i profetian, Mal. 3: 3: Han skall fäja och rensa Levi söner, liksom silfver och guld): så tillförse vi oss, medelst Guds rikes egen inre kraft, att en tid skall komma, då slagget skall bortrensas, och guldet glänsa skäradt och rent. Då skall ej Israöls folk längre vägra att knäböja med oss i det allena frälsande namnet, och offra Gud nu mera icke oxar och får, utan sig sjelfva till medarbetare för uppbyggandet af Guds rätta andliga Zion. Men om, på samma sätt som i smältdegeln metallen blandas med andra ämnen, för att afsöndra de ädla, så åfven för sin sannings rening Gud låtit henue undergå en likartad process, eller, att vi må uttrycka oss med en annan liknelse, om, på samma sätt som vi endast genom färgade fördunklande glas kunne skåda solen, så äfven Gud låtit sin sannings ljus öfverskuggas af fördunklande ämnen, för att göra den tillgänglig för ögon, ej mäktiga att fördraga hennes ofördunklade sken: — hvad kunne vi härvid annat än tacka, vörda och beundra! (Insändt.)