Aftonbladet – 1 december 1841, sida 2

Pastorn gick så förnöjd och gladde sig åt, att han så kraftigt medverkat till Ingeborgs lycka, samt huru han vid hemkomsten skulle skrytande säga till sin hustru: ser du mor, det var ändå jag, som slog slag i saken; hvart komma de utan presten här på jorden? Man må gerna förlåta honom denna lilla egenkärlek. Om fåfängan här i veriden inskränkte sig blott till det goda den kunde verka för andra, skulle den, i sanning, vara ganska ursäktlig. Mot aftonen gjorde man en utfart uti tan! Kerstins granna ekipage till Djurgården, som om Södagarna alltid hvimlar af promenerande ; vagn, till häst och fot. Detta var ett herrlig! skådespel för Ingeborg. För att kunna se och anmärka allt, hade hon velat äga lika många ögon som Argus, (den grekiske notabene, ty der svenska tyckes mig ej ha mera synförmåga är vi andra förblindade varelser). Det täcka Rosendal med sina sköna omgifninga; tilldrog sig i synnerhet Ingeborgs beundran, ock när dess ägare, den åldrige konungen, kom åkande tog af sig hatten och med sin så välkända vänlighet uttrycket helsade på henne, fördubblades hennes förtjusning ; det unga varma bjertat uppsände en upp. riktig suck för hans välgång. Vid hemfarten hade hon äfven tillfälle att beskåda den stora uppfinningen att gå på skidor, men i sin landtliga enfald tyckte hon, att denna beprisade konst ej var mycke värd och af hvar och en lätt kunde efterhärmas. Kapten skrattade så hjertligt oeh sade till pastorn uppfinningen är gammal, det bör du bäst veta, bro Nils, som så många gånger läst för oss att Aposte: len Petrus gick på vattnet — tycker för öfrigt det är med denna saken just som salig Dumbom sade om medicinen, att den Bör nytta åt medici, om in