Aftonbladet – 1 december 1841, sida 2

NARE RTR SRA ARSR RR RIAA Ingeborg hade imedlertid kastat sina armar omkring fadrens hals och hvilade sitt hufvud mot hans bröst, sakta snyftande. — Nå! så tag honom då, i Guds namn, fast jag har sagt nej en gång; men tro inte, att jag nånsin mera i min lefnad låter så här kujonera mig! Lagmanskan, som stått bakom den balföppna dörren och betraktat hela uppträdet, skyndade in: Vietoria! min kära svåger, Victoria! I eftermiddag låter jag uppsätta testamente af hel min egendom till Ingeborg, och svåger lofvar att taga beskedligt emot sin blifvande måg, och i vittnens närvaro förlåfva honom med sin dotter. Är det icke så? — Måste väll när min svägerska inte vill gifva med sig på annat vilkor; tröstar mig med att det är första gången i min lefnad jag gifvil vika; skall också, min själ bli den sista; skall nog taga min skada igen när jas kommer ned till Östanby; låfvar att der aldrig skal! finnas en skymt af någon annans vilja än min egen. Allt gick efter lagmanskans önskan; kapten tog med temlig god mine emot den honom påtrusade mågen, testamentet uppsattes, förlofningen gick för sig, och Ingeborg, den glada Ingeborg, stod der lika blomstrande, som törnrosbuketten hon nyss emottagit af sin lyckliga fästman, då alla hvar efter annan lyekönskade henne. Kapten brummade efter vanligheten någonting ungefär så: skyll dig nu sjelf kära Ingrid; när barnet får sin vilja fram, gråter det icke; gör som Pilatus, tvår mina bänder; men kom ihåg, att som man kokat så får man supa sedan, ja, ja, Gud välsigne dig! mitt barn.,