Aftonbladet – 1 december 1841, sida 1

till. Tänk en sådan förmögenhet! Sina sex å åtta tunnor guld! med det vilkoret skulle jag ge min dotter åt spögubben i församlingen. — Du talar som en narr, bror Nils; behöfver inte sälja bort flickan — är rik sjelf — skall lyda sin fars befallning först och främst. — Men, kära bror Bengt, gossen är beskedlig, väl känd vid regementet, berömd af alla, skjuter ech jagar så väl som du sjelf, dansar som en engel, och är framför allt utmärkt stadig; hvad kan du ha emot honom? — Oss emellan sagdt, just ingenting, bara att jag redan en gång förut sagt nej, när Gunilda och ni alla bombarderade mig med böner i den saken; vill ba min egen vilja — inte dansa efter andras — låta hustru min råda! nej för tusan, blir intet af — aktar mig för det försöket — ärmar aldrig kommä under toffeln, som du. — Nu kan man riktigt säga, bror Bengt, att du står i ljuset och skymmer dig sjelf; låta ett sådant arf tillfalla en flickskola! — Fördömdt! en lumpen flickskola! om det vore till ett invalidhus, kunde så vara; förargligt i alla fall; har inte lust att se det spektaklet. — Betänk sedan, bror Bengt! hur hela verlden skall gapskratta åt dig, som låter arfvet gå ifrån dig af bara envishet; du blir en fabel för helå Stoekholm först, och för hela provinsen sedån. Hoppenfelt kan begabba dig så mycket han vill, och får den ypperligaste hämnd för sin korg. — Tig. bror Nils! tig, säger jag dig; du pinar: mig till döds med ditt pladder; måtte väl Guds namn få besinna mig. Min svägerska