Aftonbladet – 1 december 1841, sida 1

min svåger! god natt, herr pastor! Risqvist följer herrarne i deras rum. Kom du med mig, min lilla Ingeborg; i morgon skola vi fundera om en loge till spektaklet nästa gång och taga de gamla herrarne med oss dit. Följande morgon gingo kapten och pastorn ut att skaffa plats till nästa representation då mamsell Taglioni skulle uppträda, fingo den underrättelsen att hen följande Måndag ämnade visa sig i Sylfiden, och tingade en loge på första raden. Vid sin hemkomst hade kapten Dunderborg ett långt samtal med sin svägerska, och kom högst förargad in till pastorn. Hans vanligen bleklagda ansigte var som en pion, näsan med sin stora vårta skiftade i gredelint, och vreden blixtrade ur hans stora ljusgrå ögen. — En satans gumma! har man hört maken? vil! gifta bort Ingeborg med den eländiga löjtnanten — skall ta mig tusan inte ske, nu svor jag derpå. Hvad tycker du, bror Nils, att den pratmakerskan har sladdrat en hel timma om denna dumma plan; men hör nu på: med det vilkoret lofvar hon att testamentera hela sin ofantliga förmögenhet åt Ingeborg, annars ger bon den till en flickskola. Önskar gumman vore för f—n i våld med sina besatta infall; bar fått alit hvad bon äger af sin salig man, kan också ge det åt hvem hon vill, är dubbelt rikare än jag sjelf; vere harmligt om det skulle tillfalla andra; bar alltid räknat på att flickan en gång skulle få det; men den löjtnanten! den fördömda kycklingen! — kan bli rasande när jag tänker derpå! — Hjertans brer Bengt! här går det ej an att besinna sig; ge du ditt samtycke och tacka gud