Aftonbladet – 30 november 1841, sida 3

— Satans motgjordt! pröfvar tålamedet, bror Nils; ångrar nästan hela resan — plär annars aldrig ha skäl att ångra hvad jag gör. Tycker hvad den elemenskade löjtnanten nu skall krumbugta omkring flickan i god ro! — skulle, min själ, lära honom att hålla sig på distans om jag vore der — vill önska jag inte får gallfeber insan vi hinna till Stockholm, så rasande är jag på det här dumma äfventyret. Att fördrifva tiden intogo nu våra resande berrar sin middag med halfva och perla; tankställaren beslöt man att inställa, och denna gången låta förnuftet och måittligheten ställa tankarne. Sedan de sofvit sin vanliga middagslur ett par timmar, afreste bröderna i god ro, men fi go så ofta vänta på hästar, att de ej förrän andra aftonen klockan elfva ankommoa till Stockholm och lagmanskan Piadderhjertas hus. Våra trenne superande vänner sutto ännu qvar vid bordet och under muntert skämt, då man på en sång hörde från det yttre rummet en stark basstämma yttra: År min svägerska hemma? År min dotter här? — Behöfver inte anmäla mig, anmäler mig nog sjelf — vill bara aftaga mig min gamla pigdsch — krusar inte annars. — N:, min gud! ha vi icke min bistra svåger här, tror jag; nu får man vara beredd att höra hans straffpredikan; imedlertid kan löjtnant Hoppenfelt gå sina färde genom salongen, det är bäst att jag tar emet den första stormen. Farväl, nu! Löjtnanten gick, och i detsamma inträdde der resande landtjunkaren i salen. (Forts. följer.)