Aftonbladet – 30 november 1841, sida 2

— Sedan lagmanskan visat Ingeborg sina praktfulla sällskapsrum, förde hon henne till ett litet, vackert, åttkantigt kabinett, tapetseradt i rosenrödt, och med stora speglar, som gingo ned till golfvet, så att Ingeborg blef helt häpen att på båda sidor se hela sin lilla person. — Här, barn, skall du bo, och jag vill tro, att du aldrig haft vackrare rum. — Min goda tant, jag bor alltid inne hos min mamma. — Ja, det är rätt bra; men här skall du ha egen kammare, och detta toilettbordet med hela sitt tillbehör skänker jag dig genast. Se sål taeka mig inte mera, är bara ett lappri, kära barn. På detta sätt fortfor lagmanskan Pladderbjerta, som verkligen gjorde skäl för Sitt namn hela aftonen, så att Ingeborg var rätt belåten att efter supgen befinna sig ensam i det lilla vackra kabinettet, der hon snart insomnade och i glada drömmar oredigt återsåg alla de sköna föremål, som den föregående dagen svälvat för hennes blickar. Jag vill dock hafva medlidande med mina läsare och förskona dem från drömmars skildring, ehuru det mycket brukas i romaner att vidt och bredt förtälja bjeltens eller bjeltinpans sinnrika drömmar, hvaruti alltid bör förekomma ett slags öfvernaturlig aning om framtidens händelser. Andra morgonen, sedan Ingeborg språkat förtroligt Med tant Kerstin om allt som rörde hemmet och hennes älskade moder, berättade hon henne helt uppriktigt sin bekantskap med Theodor Hoppenfelt, hans frieri och pappas bestämda nekande till denna förbindelse.