des någon som skulle öfvertala Hertigen att emottaga successionen, så kunde dertill nyttjas gref Essens svåger, generalen baren Blixen ven Finecke, som från sin egendom på Fyn kurde göra helt obemärkt en resa till Hertigen. Skulle endast Holsts uppförande bevakas, så kunde Wetterstedts gode vän, kammarherren Silfverstolpe skickas. För hans afsändande hade man em anledning; ty Kronprinsen hade efterlemnat dubbletter af de danske ordnarna. De han fått af Konungen af Danmark borde öfverlemnas högbemälte herre och de öfrige tillhörde Hertigen. På det urvalet måtte kunna göras skulle alla aflemnas åt derne sednare herren. — Detta sedpare vann Konungens bifall och Silfverstolpe afrsete. Det försvunna hoppet att bemäktiga sig Hertigens person åstadkom en ändring, som längre fram skall ses. Fredagseftermiddag den — Julii kom Wetterstedt till mig på Kabinettet och sade, att baron Mörner vore återkommen och hade vigtiga saker att berätta, dem han endast kunde såga åt oss begge. Han kom in. wDet gör mig ordt — sade jag honom — att ni ej fått längre roa er i Paris. Hvad förer er så hastigt hem? Har ni ondt eller godt att säga oss? — Godt, svasrade han. — Nå, Gud ske lof! Det äro vi ieke pvane vid. Hvar äro edra depåeher? — Jag har minga sådana; ty jag ville ej emottaga pågot af ;baron Lagerbjelke. — Hvad medför ri då? — Att jag förmått Prinsen 2f PonteCorvo att emottaga svenska kronan. — Huru kunde ni tala med konom derom, utan att vara befullmäktigad? — Det talades i Paris om Kor. ungen af Danrnemarck. Väljes han, så blir Sverige nn dansk provins. Vår enda räddning är Prinsen af PonteCorvo. — År ni säker, att han emotptager, så att ni ej på dubbelt sätt compremetterar? — Åh nej, jag har här! ett bref. — Från bonom till er? — Nej, från mig till honom. — Hvad bevisar det?,