Aftonbladet – 25 november 1841, sida 3

sina fyratio år på nacken, med alla sina nycker och löjligheter, varväl ett appeudix till den stora förmögenheten, ej så alldeles angenämt, och som Hr Vol-au-sues helst varit förutan; men han tröstade sig deröfver i anseende till den. stora beundran bon hyste för honom; den smickrade egenkärleken gjorde att han fann bojan dräglg. När tant Rosina kom tillbaka i salongen med sin blifvande gemil, syntes hon något brydd; och lemnade åt honom att tilikännagifva deras förbindelse för de tvänne unga paren. Ganska öfverraskade, funno de saken så löjlig, att ett små;eende sväfvade till och med kring den mjeltsjuke lord Spleenfields mund. Med mycken artighet hastade de allesammans att frambära sina lyckörskningar till den goda tanten, som sjelf armärkte, att hon åt Frankrikes vittra ära, snillets och talangernas beskydd, egnade ej allevast sin förmögenhet utan hela sin varelse, hvilket Ar Vol-au-nues fann ganska sublimt, ovanligt och poetiskt. Hennes brorsöner och systerdöttrar tyckte deremot, att hennes patriotism kunnat vara mindre nitisk, skrattade litet åt tanten, som åt vitterheten uppoffrade både kropp och själ, och förmedade ait hon som ung fru skulle komma att finna sig mindre lycklig än som gammal jungfru. Och med denna förmodan som sens moral, nedlägger jag nu min penna (ej en holländsk, atan, tyvärr! en simpel gåspenna, hvilken omständighet torde ägt något inflytande på sjelfva stylen.) Novellen är slut, jag bjuder mina läsarinnor ett ödmjukt farväl, önskar att de ej må inna den hälften så platt, som jag nästan finner den sjelf, och framför allt anhåller om deras goda förerd och bemedlande hos den fruktansvärde Orvar Odd, att han täckes låtsa som han aldrig sett detta mitt opus. Hans qvicka och skämtande recensioner äro obeskrifligt roliga, då det gäller andra författare, blott icke mig sjelf. Slut. Xx. Y. Z.