Aftonbladet – 25 november 1841, sida 1

SEARLE SSTDIESE RASA SENT Den uppmuntran, man gaf Suzettes nyfödda ta: lang, och den trägnma öfringen, en följd deraf voro ganska välgörande för sinnet, hvilket redan genom tidens makt var betydligt lugnare. Men allt detta sammanlagdt, var ändå ej så kraftigt, som en enda annan mötande tillfällighet. Hvad då? torde läsaren fråga; en ny älskare kanske? Ganska riktigt gissadt. Mina sköna läsarinnor täcktes förlåta min elaka öfvertygelse i denna sak! Det var ju i alla fall ganska förnuftigt af Suzette att öfvervinna en olycklig passion, och ej gräma sig Öfver en otacksam älskare. Hvem kan väl också beständigt sörja, isynnerhet nä man har så ringa belöning för alla de tårar, man fällt? Vid sjutton år kan man sysselsätta sig mycket angenämare, och det bästa rådet man bör följa är det, som gamla visan innehåller: Den, som ej frågar efter mig, Bryr jag mig inte om. Det ligger otroligt mycken lefnads-filosof i detta råd; ehuru enkelt det låter, försäkrar jag, att det ej alltid är så lätt att följa; det har jag sjelf erfarit; mången gång, då jag velat uppstämma denra vishetens sång, har det varit mig platt omöjligt, att sjunga den klart och naturligt. För att återkomma till Suzette, se här hvad som bidrog att försätta henne uti en gladare sinnesstämning. Ibland de många utlämningar, hvilka besökte tant Rosinas lysande soirer, var äfven en ung engelsman, lord Spleenfield. Han var rik ech hade ett behagligt utseende, hade förlorat sin far, som han ömt älskat, och sorgen häröfver gaf honom en mjeltsjuka, som läkarne