Aftonbladet – 24 november 1841, sida 3

mr — — UU MN VV VV nn mn niJJnqJJo OS EE de det minsta, ville jag återvända till min post, då jägaren lät höra en sakta hvissling, och i samma ögonblick hördes ett tjut ur en buske mellan mig och, trädet. För att riktigt utvisa tigerns plats, pe kade jägaren rätt under sig åt det håll jag stod Ehuru knappt tjugu steg aflägse från trädet, kunde jag ögonskenligen icke uppnå det. Det återstod för mig intet annat, än att nedkasta mig bakom en buske och anbefalla mig i Försynens hand. Vid ringaste rörelse hade jag varit förlorad. Jag hoppades dessutom att tigern, sedan han ätit sig mätt af oxen, skulle återvända till sitt ide. Det var förfärligt att höra det ångestskri, Oxen uppgaf, då tigern nalkades honom. Han gjorde en förtviflad ansträngning, att sönderslita den lina, hvarmed han var bunden, lade sig derpå till marken, darrande i alla leder, och vrålade på det jemmerligaste sätt. Tigern såg honom tydligt, men, liksom anande ondt, smög ban omkring honom. ÅAndtlicen uppgaf han ett hiskligt rytande och störtade i et: språng på sitt offer. Jag kunde höra den rifne oxen utstöta ett svagt läte, hvilket mer och mer aftog, och vilddjurets sörplande, då det, fasthängande vid oxens hals, utsög hans blod. Jag vet icke hvad som i detta ögonblick kom öfver mig, men jag kunde icke motstå lusten att göra ett skott. Jag kröp salta fram, på 30 stegs afstånd, gömde mig bland en hop dadlar, sigtade noga efter tigerns hufvud, under det han med käftarne sugit sig in i oxens hals. Han for upp med ett förfärligt tjut, då kulan träffade kbonom. Ett ögonblick stod han lyssnande och derpå rusade han mot det ställe, der jag stod. Det var endast en dadelbuske mellan oss, och jag hade icke något annat vapen, än min afskjutna bössa. Jag grep efter mina pistoler — men dessa hade jag lemnat vid trädet. Nu trodde jag min sista stund vara kommen, framhviskade en sakta bön och sökte förbereda mig på en död, som syntes mig oundvikig. Hvad hade väl jägaren under tiden företagit? —